TJ

Alla inlägg under augusti 2014

Av tj - 7 augusti 2014 09:23

 

Under 2011 har flickan studerat vid Kungsmadskolan på samhällsprogrammet. Det har dock framgått att Evelina hellre jobbar självmant och därför har en privat lärare tillsatts fr.o.m september.

 

Evelina uppger att läraren inte fokuserar på sina arbetsuppgifter utan är mer intresserad av sin elev. Socialnämnden beslutar att Evelina ska hamna i en mindre grupp och på så sätt få undervisning.


”Förgrep han sig på er?” frågade Maj, utan att titta upp från papperet.


Evelina blev kritvit i hela ansiktet och kollade åter ner på sina händer. Det var ett ämne som hon inte ville beröra. Det gav henne rysningar som gick ända in i själen.


”Nej”, svarade hon, föga ovetande om att hon med sitt kroppsspråk just svarade ja. Maj suckade och fortsatte.

 

Evelina har goda chanser att klara sin utbildning med hjälp av stödundervisning. Hon berättar att hon vill bli fotograf eller journalist, eller jobba inom liknande områden. Socialnämnden ser ljust på Evelinas framtid och bemöter henne med öppna armar.


”Fotograf eller journalist alltså…” Maj låtsades låta imponerad. Hon hade inte det minsta intresse för fotografiska konstverk eller granskande journalister. Oftast så ville de bara ha en bra historia att skriva om. Somliga av dessa borde ha satsat på en annan bana och blivit författare i stället, vilket också somliga gjorde. Liza Marklund och Jan Guillou hade båda börjat sin karriär som journalist.


”Jag tog djupa och mer gripande bilder förr”, svarade Evelina aningen förläget. Hon hade hittills bara visat upp sina fotografiska bilder för sin trogna väninna, som för övrigt inte uppskattade dem.


Maj släppte blicken från papperet och visade för första gången intresse för Evelina. Hennes intressen var ju grunden till det jobbsök som Maj skulle göra åt henne.


”Man skulle inte kunna få se några bilder?”


Maj blev förvånad över hennes entusiasm. Aldrig någonsin hade hon varit så nyfiken på en människa. För det var något märkvärdigt med Evelina. Något som hon inte kunde sätta fingret på.


Evelina såg osäker ut när hon tog upp sin Nikon-kamera ur väskan. Med tanke på den senaste gången så var det förståeligt. Nervöst räckte hon över kameran.


Maj tog glatt emot den och började bläddra i galleriet. Där fanns alla sorters bilder på växtlighet, hus, sjöar, gågator och porträtt. Maj log och tittade muntert på Evelina. ”Du kan ju verkligen fotografera, Evelina. Det här borde du satsa på.”


”Det är bara lite bilder jag tog när jag hade tråkigt. Varför skulle någon ha intresse för dem? En del är ganska amatörmässiga.”


Maj skakade på huvudet. ”Nej, så är det inte alls. Du ser ju världen, Evelina! Med dina bilder fångar du upp vårt land. Om du fortsätter så här kommer man i framtiden att kunna följa samhällets utveckling.”


Telefonen började ringa. Den lät precis som en hes näktergal som inte kunde göra annat än släppa väder. Maj lyfte genant på luren.


”Maj Tross!” sa hon med sin gälla röst. Hon avskydde att bli störd i ett möte, och det här mötet hade för en gångs skull intresserat henne.


Evelina satt som förstenad och vågade inte röra sig en millimeter. Maj var en kvinna som man inte gärna bråkade med. Det kunde leda till en stark osämja.


”Jamen det klart att du stör!” fortsatte Maj, förtretad till max. ”Vad har du för ärende egentligen? Va! Jaså…”

Hon tittade melankoliskt på Evelina som inte gjorde annat än rullade tummarna. Emellanåt höjde hon blicken för att möta Majs, men av någon anledning blev Maj bara stött när hon gjorde det, så hon sänkte åter blicken.


Maj suckade djupt när hon avslutade samtalet. ”Jag ska ta tag i saken… Tack Gustav.”


Hon lade sakta luren till rätta och såg sedan allvarligt på Evelina. Hon var osäker på hur hon skulle börja. ”Det gäller Anna-Lena…”


Evelina spärrade upp ögonen. Av tonfallet att döma kunde det bara innebära det värsta. Någonting fruktansvärt hade hänt Anna-Lena.


”Hon har ramlat ihop i sin lägenhet, förmodligen hjärnblödning.”


”Hur vet ni…?”


Maj viftade avvärjande bort frågan. ”Innan hon gick för dagen klagade hon över huvudvärk. När hon sedan lämnade kontoret glömde hon en del papper. Gustav ringde upp henne och då bad hon honom att lämna över dessa när han slutade… och det gjorde han också. Han fann henne i köket.”


Evelina gapade, hon kunde inte tro det. Hade Anna-Lena bara trillat ihop så där utan vidare? ”Jag förstår inte…”

Maj reste sig på darrande ben. Hela situationen hade plötsligt förändrats. Att hon inte hade uppmärksammat det i papperet tidigare. Tranemark, det var ju Anna-Lenas flicknamn. Anna-Lena Stålroth och Anna-Lena Tranemark var alltså samma person. Hur kunde hon ha missat den anteckningen?


Hon gick runt skrivbordet och satte sig på huk framför Evelina. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, Evelina… men, visste du vem Anna-Lena var egentligen?” Hon tittade på Evelina med fuktiga ögon. Empatin och sentimentaliteten skrämde henne. Det var obehagligt att tänka tanken i att Evelina och Anna-Lena haft en mor-och-dotter-relation. Det förklarade lite varför Evelina varit fast här i fyra år, men det klargjorde inte de andra fallen.


”Jag vet att hon tyckte väldigt mycket om mig och att hon kände min mamma.”


Maj såg nedstämd ut. Hon anade att hon skulle bli tvungen att förklara och det skulle inte bli lätt.


”Anna-Lena…” Hon harklade sig och sänkte rösten som om hon pratade om något hemligt. ”Anna-Lena var din riktiga mamma.”


”Nej!” Evelina tog ett bestämt språng upp ur stolen. På bara en sekund hade hennes kropp ändrat färg och nu var ansiktet blossande rött. ”Där har du fel!”


Maj sträckte medlidsamt ut sina armar emot henne. ”Det är okej, Evelina. Jag förstår att det måste vara en chock.”


”Nej, det är du som inte förstår…” Det blev alldeles tyst på kontoret och det enda som hördes var en humla som väntade i fönstret på att få komma ut.


Maj tog osäkert ett steg bakåt och tittade frågande på Evelina. Hon hade inte tänkt att det skulle bli sånt hysteri över Anna-Lena, kollegan som hon innerst inne såg som sin förebild, men som hon utåt sett hatade det.


”Anna-Lena kände min mamma. De var tydligen klasskamrater när de var små. När mamma blev sjuk brukade Anna-Lena komma och hjälpa mig med hushållet. Pappa hade ju redan försvunnit ur bilden då.”


Maj tog upp papperet igen och läste den noggrant en gång till. ”Här står att ni inkom som föräldralös, var det sant?”

Evelina tittade åter ner på sina händer. En våg av frustration sköljde över henne då hon erinrade våren 2008. Det hade utbrutit ett slagsmål mellan föräldrarna och Evelina hade i sin iver försökt hindra dem från att döda varandra. Det slutade med att pappan tog ett fast grepp om resväskan och lämnade dem.


I över ett år försökte Evelina få tag i sin pappa för att rädda sig själv från den misär som han efterlämnat. Modern hade gått in i en depression och utvecklat en psykos. När följande år var till ända hade sjukdomens spöke omfamnat Evelinas mamma så pass att hon inte kunde ta hand om sig själv. Psykosen höll fast henne i järngrepp.


Anna-Lena hade varit den enda lösningen och hjälpt till när modern försvann. Det visade sig sedan att Evelinas mamma hade avslutat sitt liv genom att dränka sig i Östersjön.


Anna-Lena som hyste så mycket kärlek för henne blev snart en ny mamma. En som stöttade och bidrog till alla förnödenheter som kunde tänkas uppkomma. En sann vän.


Tills fadern dök upp igen och förstörde alltihop. Det tog drygt fyra år för karln att samla på sig ett kurage. Fyra år till att formulera meningen ”hur känns det att ha blivit vuxen?”, och log på ett sådant sätt som fick Evelina att avsky honom ännu mer.


Maj närmade sig igen och lade försiktigt sina händer över Evelinas handflator. Evelina vaknade direkt upp från sina tankar. Hon tittade sorgset på Maj. ”Jag dödade honom…”


Maj vacklade bakåt och satte händerna för munnen. Var det en mördare hon betraktade?


”Du gjorde vad?” Maj slöt ögonen och hade båda armarna tät intill kroppen som om hon kramade sig själv. Hennes underläpp darrade av rädsla.


Evelina lade märke till det och gick snabbt fram till henne för att trösta, men Maj backade bara och avvärjde så kvickt med sin högra hand att hon nästan slog till Evelina.


”Det var inte meningen”, snyftade Evelina, halvt som halvt. Dels på grund av att hon menade vad hon sa, men lika mycket för att hon inte kunde behärska sig. ”Jag blev bara så arg.”


Maj tittade klentroget upp. Hon visste inte vad som var värst, att Evelina hade mördat sin far eller att Anna-Lena inte längre var i livet. Anna-Lenas öde föreföll helt plötsligt ointressant även om det fortfarande var allvarligt. Men nu hade Evelina klämt fram information som Anna-Lena hade undangömt, varför då?


”Det är ingen ursäkt”, svarade hon nedstämt. ”Varför har inte Anna-Lena dokumenterat det här?”


Evelina ryckte nonchalant på axlarna. Hon hade egentligen inte det minsta intresse för Anna-Lenas dokumentation. Som person såg hon aldrig bakåt utan var hela tiden framåtsträvande, kanske för att det inte var roligt, men också för att hon inte ville fastna i något gammalt.


”Hon glömde väl bort det bara.” Evelina ryckte nonchalant på axlarna igen och tittade ut genom fönstret. Bakom henne stod Maj med en häpnadsväckande min, som om hon betraktade ett spöke. Något abstrakt och obehagligt.


”Glömde bort!” Hennes röst försvann för ett par sekunder och hon var tvungen att dricka ett glas vatten innan hon kunde fortsätta. ”Jag har svårt att tänka mig att någon glömmer bort ett mord, såvida du inte skrämde henne så pass att hon beslöt sig för att tiga. Ni stod ju varandra så nära sa du!”


Maj kokade inombords. Hon hade aldrig blivit så här arg på någon i hela sitt liv och då hade ändå väldigt många retat upp henne. Maj blir nämligen uppretad väldigt lätt.


Evelina skruvade på sig och synade återigen sina händer. Hon hade ingen lust att stå och prata om hennes far, ingen lust att prata över huvud taget. Hon ville bara bli kvitt socialen. Få dem att inse att hon klarade sig på egen hand. Det hade ju Anna-Lena insett, men inte velat acceptera.


”Kan jag gå?”


Maj tog ett fast grepp om henne och visade upp sitt allra vidrigaste ansikte. Hela minen var förvriden när hon yttrade: ”Du går ingenstans, hör du vad jag säger!”


Fortsättning följer...

 

ANNONS
ANNONS
Av tj - 6 augusti 2014 10:06

    

”Vad menar du med att hon har slutat?”


Evelina tittade tillintetgjort på socialsekreteraren mittemot henne. De satt i samma rum som de alltid hade suttit i. Samma gamla möbler och samma tapeter som luktade renoveringsdags.


Kvinnan som kallade sig själv socialsekreterare höjde förbryllat ögonbrynen. Hon hade inte den minsta lust att brusa upp på Evelina. Hon var bara angelägen om att få ärendet avslutat. Se till att flickan fick en så bra framtid som möjligt.

Socialnämndens ekonomi var sedan något år tillbaka begränsad. Det fanns ingen möjlighet att ge ungdomarna tillräckligt med stöd. Dagens ungdomar hade också en tendens att kräva mer och mer.


Evelina Holm hade övergått från att stirra på socialsekreteraren och i stället betraktade sina handflator. De var klibbiga och ivriga. Ivriga att få utöva någon form av handarbete. Hennes ordinarie handläggare skulle ha lagt märke till hennes osäkerhet och illmariga blick, för det var med en blandning av fasa och stolthet som hon skådade blåmärkena på handlederna.


En människa med empati hade omedelbart ställt sig själv frågan: ’Varför inspekterar personen så stringent sina händer?’

Men Maj Tross gjorde inte det. I stället ögnade hon igenom papperet som hennes kollega hade försett med uppgifter om Evelina. Det var faktiskt en ganska häpnadsväckande historia om man tänker efter. Det som på papperet bara innehöll ett par meningar innefattade egentligen ett helt liv.


”Ja, så är tyvärr fallet, Evelina. Anna-Lena blev omplacerad på grund av arbetsbrist i Värnamo kommun.” Maj talade så formellt hon kunde. Det hade varit några hektiska dagar som nyligen framskridit.


Socialnämnden hade utnämnt henne till kommunens hjälte eftersom hon så bra fick ungdomarna i arbete. Men det var bara halva sanningen. Ungdomarna kom mycket riktigt ut i arbete, men i de allra flesta fall blev de tvångsplacerade. Maj hade till exempel rekommenderat en nittonårig kille med en klaustrofobi så det fanns inget annat, till ett hem för människor med autism och Aspergers syndrom utanför Växjö. Nämligen Skåningegård i Dänningelanda, drygt en mil ifrån centrum. Killen hade mått så dåligt efter bara några dagar och när hans mamma kom för att hämta upp honom, fann hon honom sittande på huk i buskaget tårögd och likblek.


I ett annat fall hade Maj gång på gång frågat en tjugoettårig kvinna vad hon helst ville göra med sitt liv. Kvinnan svarade då att hon ville bli en entreprenör och utveckla viktiga dataprogram som skulle bli nödvändiga i framtiden. Maj hade då varit nära att sätta polkagrisen i halsen och skrattat kvinnan rätt upp i ansiktet. Varpå hon yttrade: ”Det där projektet kan du lägga ner med en gång. Du kommer aldrig att lyckas! Tänk på något mer genomförbart i stället.” Kvinnan blev så småningom utplacerad som praktikant på Harald Nyborg. Det gav henne visserligen erfarenhet, men hon fick inte utlopp för sin kreativitet.


Både hon och nittonåringens mamma ringde upp Maj veckan därpå.  Båda var överens om att Maj inte tänkt klart vid valet av arbetsplats för ungdomarna. Maj svarade sakligt att man naturligtvis kunde tänka om, men att det inte fanns några andra platser tillgängliga just nu.  Det där vägrade i alla fall modern att tro på. Dessutom svarade hon med att socialen hade ett ansvar för dem. Då blev Maj arg. Hon hade nämligen redan skrivit ut de personer som på papperet nu var i arbete. Att dessa sedermera inte trivdes på sin arbetsplats föreföll ointressant för Maj.

 

Flickan inkom till avdelningen den 23 oktober 2010. Evelina Holm uppger att hon är femton år och föräldralös. Vid närmare efterforskning visar folkbokföringen att modern Anna-Lena Tranemark är folkbokförd i Ljungby kommun, men saknar en fast bostad. Fadern är enligt folkbokföringen Claes Holm och avled i september 2010.


Så löd de första raderna om Evelina. Maj tog ett djupt andetag och höjde sedan blicken mot Evelina. ”Du har alltså varit inskriven i snart fyra år.”


Evelina släppte fokus från sina händer och tittade än mer tillintetgjort på Maj. ”Ja”, svarade hon lågmält. ”Anna-Lena har varit ett moraliskt stöd i min utveckling. Jag tror inte att jag hade kunnat överleva utan henne.”


Maj fnös vid det tilltagandet och synade henne hånfullt. Hennes kollega, Anna-Lena Stålroth var en ytterst komplicerad kvinna. Hon kunde varken säga ja eller nej i olika sakfrågor, höll med om precis allting samtidigt som hon var emot och så hade hon en känsla för empati. En empati för de ungdomar som tvingades söka upp avdelningen arbete och välfärd och be om ekonomiskt bistånd. Då hade de hamnat hos Anna-Lena och hon hade ’tagit hand’ om dem. Som en hönsmamma hade hon pratat med dem och visat sin förståelse. Gett dem pengar och erbjudit kurser där de kunde utveckla sin sociala förmåga. Men Anna-Lena hade inte fått ut ungdomarna i arbete! Endast ett fåtal hade lyckats komma ut i arbetslivet, men det kunde knappast ses som Anna-Lenas förtjänst. Nej, inte förrän Maj Tross fick uppdraget började det hända grejer. Då helt plötsligt minskade antalet ungdomar som var i behov av ekonomiskt bistånd. Det här resulterade ju så småningom i att Anna-Lena Stålroth fick säga upp sig eftersom Maj lyckades bättre med sin uppgift.


”Vad du behöver är ett arbete, Evelina.” Maj fortsatte att ögna igenom Evelinas handlingsplan medan hon pratade. ”Jag är väl medveten om att Anna-Lena har hållit dig fast här och jag tror säkert att hon hade fortsatt att göra det om hon varit kvar här!”


Evelina spärrade förfärat upp ögonen. Det kunde inte vara möjligt. Inte skulle väl Anna-Lena hindra henne från att bli kvitt hjälpen från socialen. Hon skakade förtvivlat på huvudet. ”Det är inte sant.”


”Jaså, du tror mig inte!” Maj började se rött och blev med ens genast ond på Evelina. ”Du ska inte tala om för mig vad som är sant och inte! Jag har gått i den hårda skolan må du tro… När jag var arton år tvingade pappa mig att flytta hemifrån. Det fanns ingen som helst säkerhet som du nu sitter på. I stället fick jag söka anställning i en fabrik utanför Malmö. Genom den anställningen fick jag också en bostad då föreståndaren där erbjöd mig hans gästrum i sin lägenhet. En pervers typ som jag aldrig hoppas få se igen.”


Evelina gapade och förmådde inte svara. Hennes eget liv var heller ingen dans på rosor. Ändå kunde hon inte jämföra sitt eget misslyckande med Majs.


”Det har tagit mig flera år att förtränga livet i Malmö. Staden som jag så fint växte upp i. Jag har fått kämpa för att få en högre position än fabriksarbete. Och det säger jag…” Hon gjorde en kort paus. ”… att det har bara varit nyttigt.”


Evelina brast i gråt. En våg av känslor sköljde över henne likt ett stormande hav. Hon fick för ett ögonblick en impuls av att gå ner på knä och be om förlåtelse. I stället satte hon händerna för ansiktet och lät huvudet sjunka ner i knät.


”Jag vet att jag inte har ansträngt mig mer!” Tårarna rann hejdlöst nerför kinderna på henne och var omöjliga att kontrollera. ”Pappa beklagade sig flera gånger för mig. Han sa att om jag inte visade större tacksamhet mot honom så skulle jag få klara mig själv.”


Maj höjde intresserat ena ögonbrynet. Hon var dock inte bekväm med Evelinas plötsliga utbrott. Hon skruvade på sig och sänkte rösten. ”Nu ska vi inte bli sentimentala, Evelina. Det tjänar ingenting till. Du ska vara tacksam över den hjälp som Anna-Lena gett dig, men nu måste du stå på dina egna ben. Du är ju snart tjugo år! Herregud, har du inte ångest?”


Ett gråtmilt leende spred sig över Evelinas läppar. Tanken på ångest fick henne att tänka på en gammal skolkamrat som hon egentligen hatade, men som i sammanhanget fick stå i centrum. Skolkamraten hade fått ångest över precis allting och under ett par hektiska månader varit självmordsbenägen. Det hade smittat av sig på Evelina såtillvida att hon börjat röka. Tunga och beroendeframkallande cigaretter som varit illegalt importerade från Afghanistan.


Behovet av att röka bestod än i dag, men ångesten hade hon lärt sig att hantera. Det var en fråga om självdisciplin.


”Det har jag lyckats komma över”, svarade Evelina dröjande.


Maj fnös igen och ägnade uppmärksamhet åt papperet.

 

Under 2011 har flickan studerat vid Kungsmadskolan på samhällsprogrammet. Det har dock framgått att Evelina hellre jobbar självmant och därför har en privat lärare tillsatts fr.o.m september.

 

Evelina uppger att läraren inte fokuserar på sina arbetsuppgifter utan är mer intresserad av sin elev. Socialnämnden beslutar att Evelina ska hamna i en mindre grupp och på så sätt få undervisning.

 

Fortsättning följer...

 

Av tj - 6 augusti 2014 07:15

Två helt "nya" serier i TJ-Nytt och så får vi skåda resultatet av malens framfart. Detta och mycket mer i bloggens helt sjuka serie.


        

Av tj - 5 augusti 2014 15:39

Tjenare. 


Denna tid på året så börjar jag alltid inse, gud semestern är över snart.. Det värsta är att man inte har koll på något, haha. Var är tågkortet var är alla skoluppgifter osv.... 


Just nu kör J och TJ-Nytt och vi insåg att det slutar nästa vecka eftersom skolan startar.. Sorgligt men tyvärr är det så.


Ni kan ju skriva en kommentar vid den sista så vi vet vad ni som följt denna serie tycker. Ska vi ha flera nya eller var det inge bra. Ha det bra så länge!


PS: Belgien, som jag skrev igår tror jag, Om inga förslag kommer så kommer det ta längre tid att lägga in bilder. 


   

Av tj - 4 augusti 2014 15:59

För det första ska vi erinra oss tillbaka ett par månader. Då stordatorn vägrade att starta på grund av värmeslag (även datorer drabbas). Lösningen blev att dammsuga och försiktigt torka med trasa. Datorn kopplades in och gick igång mycket snabbare. Vad som kan ha hänt här var att det skapades en elektrostatisk urladdning (ESD) och sådant kan visas långt senare.


För först nu meddelar den att hårddisken är skadad och jag visste inte varför. Jag googlade och sökte, felkontrollerade och jag vet inte allt. Inga problem är funna... ändå vill den att jag ska säkerthetskopiera allt och sedan kontakta datortillverkaren om hårddisken ska repareras eller ersättas. H**e också!

 

Jag har läst sida upp och sida ner på nätet. Kom till en väldigt bra angående skadad hårddisk och även om datorstädning. Där pratade man om dammsugning med luftburk, inte dammsugare. Då munstycket kan förstöra delar. Det påpekas också att man inte ska fingra för mycket, det kan leda till ESD-skador så småningom. Jag befarar därför det värsta...


Vad händer nu?

Överföra information till säkerthetsskivor innan hårddisken lägger av helt. Under tiden arbetar jag från den bärbara. Böckerna och Släktens arkiv finns sparad på USB så det viktigaste är säkert. Nu återstår bara att kopiera det andra. Sedan får vi se om vi lämnar in stordatorn. Vännen går kanske att rädda.

 

 

Av tj - 4 augusti 2014 10:30

Ett fullproppat avsnitt med trädgårdsskötsel, frågor, spaning och väder. Missa inte!


     

 

In other languages

Kontakta oss.

    

Om oss!

   

Hej alla läsare!

 

Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!

 

För mer info:

T's ord och bilder

Väntande text

 

Uppdateringar från J

Uppdaterad 25 oktober:

 

Månadens bilder!

 




 

Sociala medier

                

Media

              

Tips

     

Tävlingar

      

Övrigt

       

Regler för bloggen

      

Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.

Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.

  

Klicka här

Er hörna

     

Kommentera, möt och diskutera bloggen med andra läsare och oss.

 

Gör ditt inlägg direkt

Undrar ni något?

    

Missat något av det nya ?

J´s författarskap


Följ bloggen

Följ TJ med Blogkeen
Följ TJ med Bloglovin'

Vilka länder besöker oss?

free counters

Läsvärda bloggar

Arkiv

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se