I fem dagar har jag nu tagit starkt penicillin för min infektion. Det gör inte längre lika ont i näsan även om det fortfarande känns obehagligt när något trycker på den. Olyckshändelsen är numera en vecka bort och det enda märkbara som vittnar om den är blåmärket runt ögat. I övrigt finns det inga tecken på någon olycka, vilket jag således är tacksam för.

De här dagarna har varit plågsamma på flera sätt, framför allt energikrävande. Jag förmodar att allt mod som uppbringades timmarna efter olyckan urladdade mina batterier fullständigt. Därtill ska man inte glömma bort att jag gått runt med starka mediciner i kroppen i mer än fem dygn. Så här efteråt känner jag mig som en ny människa, precis som om jag genomgått en reningsprocess.

Under rehabiliteringen har jag varit försjunken i Danielle Steels biografi om hennes son Nick Traina som led av manodepressivitet i hela sitt nittonåriga liv. Det har varit emotionell läsning hela boken igenom och jag måste säga att det var särskilt intressant att komma min förebild inpå livet. Hon uppvisar att hon besitter betydligt fler egenskaper än jag trodde var möjligt. De senaste åren har jag förundrats över hennes talang och skrivkraft då hon ger ut mellan 3-4 böcker om året. Dessutom är hon djupt trogen sin familj och diskuterar knappt sin framgång vare sig med barnen eller pressen. Jag blir verkligen inspirerad att inte ta så seriöst på det konstnärliga.

Det finns stunder i livet då man får tillåta sig själv att tänka på annat och inte förblindas av egendomliga fantasier. Det senaste året är ett klart bevis på det. Hade jag verkligen helhjärtat satsat på mitt författarskap hade jag tagit vilket ströjobb som helst för att få pengar till uppehället medan jag väntade på ”inkomstsmällen”. Men jag är av en natur som vet att kunskap kan förändra en människans möjligheter till mer än enbart biträdestjänster.

Om jag överblickar mitt släktträd finner jag inte många med högre utbildning. Inte ens från den släktgren vars konstnärlighet jag ärvt. Däremot finns det en mängd respektabla yrken och intressanta människoöden. Personligheter som valt att gå sin egen väg och bryta familjesammansättningar. Det kostar att bemästra sina berg och uppfylla sina drömmar och mål. Men de har funnits före mig som ett bevis på att det går att gå motströms.

När jag började studera på universitet ville jag inget annat göra än sluta och börja jobba. Jag var sur för att yrket ens krävde utbildning, fastän besserwissern i mig visste betydligt mer än han uppvisade. Nu är jag ytterst tillfreds med min tillvaro och all den kunskap som jag tillägnat mig de senaste månaderna. Såväl mina omdömen som mina betyg vittnar om hårt arbete. Jag kan inte sitta och säga att det varit som en dans på rosor. Långt ifrån! Men kan jag klara det, kan andra göra det också. Det gäller bara att motivera sig själv!

Det var evigheter sedan jag rörde mina skrivanteckningar. Tanken var att jag skulle börja direkt efter nyårshelgen, men inget har hittills blivit uppdaterat. Men det är egentligen ingen som pressar mig förutom jag själv. Mitt distributionsavtal med Recito förlag upphörde innan julhelgen och därmed har vi önskat varandra god fortsättning. Det är både en lättnad och en besvikelse. Lättnad för att jag inte längre känner någon press angående nytt material och kan därvid ägna mig åt studier och skriva i min egen takt. Besvikelse för att jag inte klarade av det. Kostnader för marknadsföring och PR-insatser som föga gynnade försäljningssiffrorna.

Det är ändock ganska otroligt att jag blev publicerad och kunde inför arbetsgivare uppvisa såväl målmedvetenhet som entusiasm. Tack vare det har jag fått många fina vänner som fortfarande är en del av mitt liv i dag. Inget har därför varit förgäves utan varit viktiga delar i min personlighetsutveckling. Det bästa är därför att fortsätta i samma anda med liknande öppenhet och motivation som tidigare. Då kommer man långt här i livet! Ni märker att texterna blivit längre den här veckan, vilket måste betyda att mitt skrivbehov har infunnit sig till slut. Jag trodde inte det kunde vara så rogivande att skriva om sig själv. Det är betydligt roligare att skriva om andra människor främst för att man kan gå utanför ramarna. Mitt eget liv kan jag inte överdramatisera på exakt samma vis, även om det ibland händer, dock ytterst sällan.

Vad mig anbelangar ser jag endast bloggen som ett sätt att skapa underhållning och bidra till reflektion. Men nu ser jag den som en möjlighet att skriva av mig. Med tiden lär säkert inläggen bli kortare. Den kreativitet som nu infunnit sig är bättre att dokumentera på annat håll.

Jag önskar alla våra läsare en fortsatt bra dag!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...