Efter en minst sagt underhållande show i tisdags fortsätter festen om bara några timmar. I kväll presenteras det andra startfältet som enligt mig är något starkare än det första. Jag hoppas också ni bringat klarhet i hur poängsystemet fungerar. Annars kommer här en snabb liten repetition:

Länderna får poäng i tre kategorier mellan 1-5. Först studeras bidragens budskap genom att endast lyssna på låtarna. Därefter följer poängsättning för scenframträdandet och sist men inte minst sammanfattas helheten. När poäng är satta erhåller bidraget sitt betyg. Sedan följer en rangordningskategori (vinstchans) där länderna får poäng mellan 1-10. Det gör det möjligt för en del bidrag att dra ifrån för att markera skillnader i åsikter och omdöme. Kruxet med kategorin är dock att den inte påverkar betyget. Ett godkänt bidrag kan därför ha högre poäng än ett väl godkänt bidrag.

Som om inte detta vore nog presenteras juryns tidigare omdömen om länderna. Tänk bara på att i fjol poängsatte jag och T gemensamt. Det har endast varit möjligt att återhämta den sammanslagna summan. Att dela summan i två delar är inte heller att rekommendera eftersom poängsättningen är mer komplicerad än så. Historiken från i fjol används i jämförelsesyfte och är av särskilt intresse i framtida analyser.

Nu fortsätter tävlingen!

Lettland har en någorlunda iögonfallande artist, med det är väl värt att ifrågasätta hans sångbegåvning. Justs skriker mest ut sitt budskap och konceptet känns ansträngt. Han rör sig tillika medelmåttigt på scenen. I fjol skickade Lettland en mycket märklig varelse som jag hade stort problem med. Ni minns väl Aminata och hennes skrikande bidrag Love Injected.  2014 var inte heller bra vad Lettland beträffar, med Aarzemnieki och hans glädjefyllda kakbakning. Det verkar som Lettland inte satsar på vinst alls …

Polen ställer i år upp med bidraget Colors Of Your Life som är ett efterlängtat bidrag från landet. Tidigare har de ju visserligen haft självförtroende och skickat en del provocerande produktioner. Jag kan fortfarande inte glömma de polska kvinnorna som erbjöd lite för mycket i min smak. Det var närmast ett sexistiskt bidrag som vi hoppas aldrig återkommer. Artisten Michal Szpak sjunger med känsla och det dröjer inte många sekunder förrän han har fångat mitt hjärta och min övertygelse. Tillsammans med Nils Dahlman söker vi utröna vad Szpak vill säga med sina vackra rader och har bildat en teori om inre identitetsgestaltning där individen antar en färg som representerar dennes värden och förmågor. Aningen romantiskt hävdar jag. Problematiskt hävdar Dahlman eftersom sådana färgbestämmelser begränsar människan att anta flera färger (eftersom många olika egenskaper formar en identitet). Samtidigt ligger det möjligheter i Colors Of Your Life där individer helt kan skapa nya färger som passar deras identitet.

Schweiz produktion får mig att höja ögonbrynen. Jag förstår mig inte på deras artist Rykka som under repetitionerna har en egendomlig, ja nästan anskrämlig klädsel på sig. Inte nog med det … hennes återkommande rörelsemönster är jobbigt att beskåda. Det skrämmande är tillika att jag själv skulle kunna röra mig på exakt samma sätt, men det vore ju inte klokt i så fall. Ytterst sorgligt med tanke på att låten The Last Of Our Kind synliggör en minoritet och söker på det sättet motverka främlingsfientlighet som är ett återkommande tema i årets festival. Budskapet är tydligt och jag gillar låten starkt. Varför gör då Rykka så här? Nils Dahlman menar att Schweiz fokuserar på budskapet framför en iögonfallande nummer. På det sättet koncentrerar sig publiken på The Last Of Our Kind och dess innebörd. Men jag hävdar att publiken snarare tappar intresset för Rykka och Schweiz produktion när de erbjuder en sådan här enkel produktion.

Israel tillåter oss i år att reflektera över mänsklighetens existens. I alla fall gör jag det när jag lyssnar på bidraget Made Of Stars. En bättre värld kanske väntar runt hörnet som artisten Hovi Star önskar tillkännage. Made Of Stars innebörd är liknande med Måns Zelmerlöws Heroes där varje individ är en hjälte och huvudperson i sitt eget liv. Skillnaden med Made Of Stars är att varje individ är en stjärna, men som under uppväxten förlorat sin identitet och sitt heliga rike. Star representerar en upplyst själ som söker kontakt med övriga stjärnor. Nils Dahlman gör en jämförelse med ateisterna och hävdar att Star betonar något mycket besynnerligt men samtidigt väldigt hederligt. Made Of Stars har självfallet andra innebörder också, men det är framför allt strävan efter att bli upplyst som tilltalar både mig och Dahlman.

Vitryssland vet verkligen hur en show i ESC ska se ut. Artisten IVAN inleder sitt bidrag Help You Fly naken tillsammans med en varg. Därefter bjuder han på en magisk och underhållande produktion. Det tragiska är dock att IVAN inte låter så bra live som han gör under inspelningen. Så brukar det oftast vara, men det här är annorlunda. Extremt annorlunda! Nästan en tror IVAN har byts ut till scenframträdandet. Sånginsatsen gör därför att jag inte kan sätta full pott på Vitryssland i år.

Serbien med sin Sanja Vučić ZAA är relativt medelmåttiga i år. Goodbye är visserligen en stark låt som skulle kunna gå långt, men hennes rörelsemönster gör det hela jobbigt att titta på. Hon får dock lite komplimang för sin fina klänning. En annan kvinna som också hade fin klänning och dessutom volym var fjolårets Bojana Stamenov med sin Beauty Never Lies som enligt mig tog Serbien uppåt. Dock leder fortfarande den serbiska trion som medverkade 2013 med Ljubav Je Svuda som var något av det mest tilltalande på länge från Serbien. I år är jag som sagt måttligt imponerad och min medhjälpare Nils Dahlman instämmer. Det återstår att se vad som händer …

Jag hoppades innerligt att Irland skulle bjuda på en show som vi aldrig sett förut eller åtminstone en hit som kunde bli en sommarplåga. Naturligtvis hyste jag stort hopp till Nicky Byrne, en av gruppmedlemmarna i Westlife som i år förmedlar det naiva bidraget Sunlight. Men när jag nu lyssnat på textraderna och sett den ofantligt innehållslösa showen blir jag bara deprimerad. En del har till och med påstått att Irland ska hålla ESC nästa år. Det tror jag definitivt inte. Jag beklagar Byrne, men det här var nog inte det bästa du kunde erbjuda Europa. Sunlight kan ni nog ändå återse i finalen eftersom låten är helt okej, men den expanderar inte vilket är ytterst sorgligt. Jag har sökt Nils Dahlman för en kommentar om Irland, men får inget svar. Vi är nog båda besvikna.

Makedonien vill jag påstå är årets sämsta bidrag. Jag förstår mig inte på vad Kaliopi vill säga med bidraget Dona. Enligt expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest är Dona ett politiskt bidrag, men jag blir inte klokare för det. Kaliopi använder bara handrörelser i sitt nummer och tittar upp som om hon får en uppenbarelse. Innan sången avslutas faller hon tillbaka i sin egen föreställningsvärld. Det är lite komiskt och underhållande varför jag ger Dona ett pluspoäng för showen. Annars är det nog det lägsta poänget som jag hittills gett till Makedonien.

Litauen är en ren besvikelse i år. Deras bidrag är nämligen en av de bästa poplåtarna, men artisten Donny Montell väljer att anta scenen helt själv. Det vill jag hävda är detsamma med självmord. I’ve Been Waiting For This Night är ett festbidrag som visserligen innehåller naivistiska textrader. Jag tycker speciellt det är konstigt att Montell väntat en hel livstid på att få uppleva just den här kvällen. Det blir aningen tråkigt om jag bara skulle lyssna på texten. Det är helheten kring låten som tilltalar mig och jag vill liksom med Laura Tesoro från Belgien dansa och glömma mina bekymmer under tre minuter. Men att kliva upp på scenen ensam är att göra I’ve Been Waiting For This Night orättvisa. Djupt besviken och det blir poängavdrag!

Australien får vara med i år igen och skickar prinsessan Dami Im med bidraget Sound Of Silence som är en av mina personliga favoriter i årets tävling. Im sjunger med känsla och har en gedigen repertoar. Sorgligt nog blev jag aningen orolig när jag fick se genrepet då Im sitter ner och förmedlar sin historia. Nästan rakt igenom sitter hon som balens drottning eller en trånande prinsessgestalt vilket fick mig att tappa intresset för produktionen. Jag hade väntat mig mer från Australien då fjolåret blev en succé. Det gäller därför att folk verkligen lyssnar på Im och blir betagna av hennes professionella utstrålning om hon ska gå vidare till final.

Slovenien skickar i år den härliga låten Blue and Red som presenteras av sångerskan ManuElla. Det finns inte så mycket att säga om showen i det här läget. ManuElla antar scenen helt ensam och tar små lätta steg. Precis som många andra kvinnor i festivalen fokuserar hon låten framför ett minnesvärt nummer vilket är beklämmande. På en sådan här stor scen är det viktigt att ta ut svängarna annars riskerar artisterna att falla mellan stolarna. Den enda rekvisita bidraget har är en man i bar överkropp som snurrar runt i ett rep. Föga imponerad!

En av årets mest lekfulla artister är Poli Genova som representerar Bulgarien med bidraget If Love Was A Crime. Genova uppträder med sådan lättsamhet och glädje att det direkt smittar av sig. Expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest hyllade Bulgarien och jag gör detsamma. If Love Was A Crime tillför inget annat än glädje och kommer troligen samla Europa kring Genovas komiska scenframträdande. Höfter och sprattlande ben utlovas!

Danmarks bidrag Soldiers Of Love är jag i år lite kluven till. De har fått höga poäng för låten är väldigt bra, men samtidigt beror det nog på den nordiska musikstilen. Jag förstår vad Lighthouse X vill förmedla med Soldiers Of Love och skulle definitivt lyssna på den i bilen eller på tåget. Men deras scenframträdande lämnar inga speciella avtryck. Jag blir därvid förbryllad och undrar varför danskarna gör på det här viset? De kör på ett säkert kort med Lighthouse X precis som Storbritanniens Joe and Jack utan att ta ut svängarna. Soldiers Of Love kommer troligen gå vidare, men det är inte chockerande om den inte gör det heller.

Ukrainas bidrag 1944 är nog en av årets svåraste produktioner att analysera. Artisten Jamala vill förmedla ett politiskt budskap där hon berättar om en befolkning som dör när främlingar invaderar landet. Budskapet illustrerar självfallet Sovjetunionens historia, främlingsfientlighet och nationalism. Det gör att Jamala borde betraktas som en fantastisk förmedlare, men jag tror budskapet hamnar i skymundan för Jamalas scenspråk och karisma. Hon skriker och rör sig knappt på scenen varför bidraget 1944 riskerar att falla mellan stolarna. I kontrast till de mer lättsamma produktionerna förefaller också 1944 som ett missbildat träsk fyllt av depressiva individer. Nils Dahlman tar liksom jag av hatten för Jamala, men sörjer att helheten är så bristfällig.

Norge skickar i år ett egendomligt bidrag som är varken bra eller dåligt. Framför allt är bidraget Icebreaker förvirrande då tempot går upp och ner, fram och tillbaka. Artisten Agnete utstrålar emellertid självsäkerhet och har en väldigt fin röst. Jag gillar särskilt effekterna i bakgrunden och tänker på Elsa i Frost när jag ser Agnete. Om man lyssnar på låten ett par gånger växer den. I jämförelse med Mørland och Debrah Scarlett från förra året är det en klar förbättring.

Georgiens bidrag Midnight Gold som framförs av Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz är en produktion jag har svårt för. Det händer inte mycket scenen och det tar lång tid innan jag förstår vad det är jag lyssnar på. Enligt gruppen själva handlar Midnight Gold om att dagen efter minnas en fartfylld natt. Jag vill bara lägga mig ner och be till högre makter att Nina Sublatti från i fjol ska komma tillbaka. Nils Dahlman är också tveksam till baksmällan som Kocharov m.fl sjunger om. Han berättar vidare att låten förvirrar honom när tempot går upp och ner. Georgien har varit bättre!

Den kvinna som definitivt riskerar att glömmas bort är Eneda Tarifa som representerar Albanien. Låten Fairytale är helt okej, men det händer inte mycket med den. Risken är tillika att Tarifa förlitar sig på sin röst och glömmer bort att röra sig. Mäktiga effekter i bakgrunden lär inte vänta och såvitt jag vet ingen koreograf heller. Fairytale är likt Norges Icebreaker en låt som växer för varje gång en lyssnar, men det trista scenframträdandet innebär nog ett toalettbesök, chipspåfyllnad eller en rökpaus för publikens del.

Belgien bjuder upp till dans med bidraget What’s The Pressure som handlar om att leva ut sina fantasier och helt och hållet vara sig själv. I dag lever i en värld med vissa ideal kring hur människan bör vara och se ut. Men Laura Tesoro har tröttnat på att leva upp till idealet och hoppas Europa vill vara med henne i sin frihetsdemonstration. What’s The Pressure är rakt igenom ett glädjande bidrag som ska engagera sin publik genom att dansa. Nils Dahlman lägger fram en teori om en ny idealism som han menar Tesoro introducerar och förmedlar. Men jag hävdar att Tesoro snarare vill bryta idealismen och låta populationen gå sin egen väg. I kväll dansar vi med Belgien och Tesoro.

Lycka till!

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...