Direktlänk till inlägg 4 oktober 2016
I dag har jag inte mått så bra! Alla har vi sådana dagar då vi bara vill sjunka genom golvet och försvinna ... eller åtminstone ifrågasätter vad det är vi håller på med. En sån dag har jag haft i dag. Det gick därför väldigt segt att plugga varför jag fick avbryta ganska fort. Alltihop kändes meningslöst. Vad är det jag försöker åstadkomma liksom? Nåväl, jag ska inte dra ner er i det där träsket för det är ingen trevlig plats. Jag lyckades i alla fall ta mig upp en bit genom att gå på bio, och se Meryl Streep gestalta Florence Foster Jenkins.
Florence var en rik arvtagerska med drömmen om att bli en stor operasångerska. Hon lyckades uppträda på en del konserter och spela in lite skivor. Saken var bara den att hon egentligen inte kunde sjunga. Detta hindrade henne dock inte som betraktade sig själv som en storhet. Publiken kom å andra sidan att älska henne, fast inte på det sätt hon förväntade sig.
Filmen bygger på den sanna historien om Foster Jenkins och jag tyckte det var en charmerande berättelse. Streep är oerhört duktig och jag kan inte komma på en film där hon inte lyckats. Men det är samtidigt svårt att koppla bort Streep och se henne som Foster Jenkins. Det blir mer en humoristisk film med en utstyrslad Streep som sjunger falskt. Hennes motspelare Hugh Grant gjorde också en lyckad insats som Florence make St Clair Bayfield. Grant brukar gestalta karaktärer som alla är charmiga men stundtals jobbiga i längden då de tycks virriga och oberäkneliga. Den här gången fick han dock vara lugn och ansvarsfull, inte alls någon utmärkande rollfigur. Det är också välkommet! I rollen som pianisten Cosmé McMoon ser vi Simon Helberg, känd från The Big Bang Theory. Det var väldigt roligt och uppskattat att se honom i något annat än som Howard Wolowitz.
Som ni redan vet älskar jag kostymdrama och har egentligen bara lovord att ge angående det. Det är något speciellt med svunna tider tolkad i modern gestaltning. Det vi likväl kan ifrågasätta är varför regissören Stephen Frears endast fokuserar det komiska med Florence, nämligen att hon var tondöv och såg sig själv som en storhet. Självklart är det roligt att skratta åt hennes föreställningar. Men det finns en djup ångest som inte fokuseras alls. Känslan av att vara fejk och dess påföljande smärta är nedtonad. Florence var en kavat och bestämd kvinna som var medveten om att många skrattade åt henne, inte med henne. Ändå fortsatte hon uppträda!
I filmen framställs hon i stället som lyckligt ovetande och hennes make gör allt i sin makt för att undanhålla henne den bittra sanningen. Men självklart får hon reda på vad folk anser om hennes sångbegåvning och då rasar hennes värld samman. Det säger sig självt efter att ha levt i en helt annan föreställningsvärld och abrupt tas ner på jorden. Men den smärta och förödmjukelse Florence kände vid "insikten" får inte stort utrymme. Stora delar av hennes personlighet går vi därför miste om, delar som enligt mig hade gett berättelsen mer djup. Men Florence Foster Jenkins är trots dess brist på djup en humoristisk film med duktiga skådespelare. 4/5 TJ-ringar!
Hoppas morgondagen känns bättre!
Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här: http://torejesper.blogspot.com/ ...
Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...
http://torejesper.blogspot.com/ ...
Hej alla läsare!
Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!
Väntande text
Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.
Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.