Vart har ni tagit vägen? Vad håller ni egentligen på med? Ja, det är vanliga frågor när varken jag eller T bloggat på några dagar. Det verkar som vi gått under jorden fullständigt och det väcker många frågor. Jag kan bara säga att det ibland saknas ord eller uttryck för att förmedla det som händer just för stunden. Fredagen spenderade jag ju som bekant tillsammans med mamma då vi bland annat gick på bio.

Resten av helgen tillbringade jag med farmor i Alvesta som ville bjuda på lite fler kräftor. Den traditionella kräftskivan genomfördes som vanligt i början av augusti men i år uppskattade farmor kräftorna så mycket att hon önskade en återträff med nya kräftor. En sådan här idé föreföll för mig som galen och lustig i början. Men det kan ha att göra med att jag uppskattar särskilda tillfällen för vissa saker och undviker gärna frosseri. Om jag äter för många kräftor under en viss period finns det en risk att jag under en period inte vill äta det. Jag kan bara jämföra det med rätter som Falukorv i ugn eller Flygande Jakob som jag under flera år undvek att äta. Men nu har jag börjat äta det igen och uppskattar smakerna. Det var också ett dilemma att få till ytterligare en kräftskiva i samband med allt som händer runt omkring mig, men då tankegången fångade mitt intresse hittade jag en lucka. Vi ägnade inte bara tid åt kräftor utan tittade på film och diskuterade olika saker. Det är också skönt med miljöombyte ibland varför trippen till Alvesta blev väldigt lyckad.

I dag har vardagen återvänt och jag har suttit och reflekterat över skolungdomars informationssökning och deras nätvanor. Det finns en del att skriva men som alltid gäller det att plocka fram det väsentliga och fatta sig kort. Tanken är att jag ska lämna in diskussionen i morgon. Då jag gärna vill ge er ett inlägg har jag nu tagit en paus och kommer fortsätta skrivandet under morgondagen. Jag ringde också upp pappa och diskuterade kommande planer inför november. Som det ser ut nu verkar agendan nästa månad vara fullbokad vilket är oerhört roligt. Planering är uppskattat då en vet vad som ska hända de närmaste veckorna. Även om det finns folk som skämtar om mitt inrutade liv ser jag inga problem med planering, undantaget möjligheten att vara spontan. Men självfallet finns det tillfällen för spontana infall även om de är få.

Det är också så att jag har en umgängeskrets som drar i mig och ber om min tid. Det handlar främst om vänner och släkt men även personer på nätet. Många tillfällen är resultatet av mina egna initiativ och ömsesidig önskan om att träffas. Eftersom mina studier upptar den största delen av livet just nu har planering blivit än mer viktigt. Att umgås med vänner och släkt har på samma gång blivit mer betydelsefullt när tiden är begränsad och jag anstränger mig för att hålla koll på alla.

Ja, nu har jag nog skrivit tillräckligt för i dag! Vi hörs senare i veckan. God natt!

I dag har jag tillbringat dagen med mamma som snart fyller år genom att ge henne en bioupplevelse och äta ute. Idol blev också vår perfekta avslutning även om talangerna inte imponerade på mig som de gjorde förra veckan. Cameron var den som fick lämna och till skillnad från många tycker jag det var rätt beslut. Han är i jämförelse med de andra inte lika stark. Idol är en kort och tuff resa där talangerna måste utvecklas och det har inte Cameron gjort sedan slutaudition. Därför tvingas han lämna tävlingen. Visserligen hade det varit spännande om Cameron fått ytterligare en chans, men hur vi än vrider och vänder på det här så återkommer vi till att domen var rätt. Mer kommer jag inte skriva om Idol utan låter tabellen tala för sig själv. Som ni ser hänger poängen från förra veckan med som sammanställer de sex bästa hittills. Intressant att se om ordningen kan ändras en aning!

Bioupplevelsen var betydligt angenämare än dagens idoltävling. Efter tolv års väntan fick vi äntligen se Renée Zellweger i vår kanske mest älskade singelroll … nämligen Bridget Jones! Bridget har utvecklats sedan vi träffade henne sist. Hon har i viss mån uppgraderat sin garderob och klär sig inte längre i originella kläder. Hon jobbar numera med Tv-nyheter och är på det stora hela inte lika klumpig som för tolv år sedan. Det som ännu inte förändrats är hennes civilstånd. Drömprinsen tycks aldrig dyka upp. Men den nya Bridget ger inte upp. Hon frångår till och med sina principer och traditioner med sitt gamla kontaktnät och låter sig inspireras av nya influenser. Detta drastiska tilltag för henne till en musikfestival där hon träffar amerikanen Jack Qwant (Patrick Dempsey) som introducerar henne i en intensiv kärleksakt utan dess like. Lite skamsen men med hoppet om att finna drömprinsen återvänder Bridget hem för att några dagar senare återse exet Mark Darcy (Colin Firth) under en sammankomst med deras gemensamma vänner. Ni som sett Bridget Jones tidigare vet vilket speciellt förhållande Bridget och Mark har haft. De älskar verkligen varandra men deras olikheter i intressen, status och karaktär gör sig ständigt påmint. Förhållandet i tredje delen är lika komplicerat som tidigare, om än inte ännu mer. För efter en lika intensiv kärleksakt med Mark märker Bridget att hon blivit gravid. Frågan är då vem som är far till barnet. Jack eller Mark?!

Den här historien bjuder på en hel del skratt och många härliga scener med några av våra älskade skådespelare, bland annat Colin Firth, Emma Thompson och självklart Renée Zellweger. Som Grey’s Anatomy-fan blev jag överlycklig när Patrick Dempsey skulle vara med. Det var ju heller ingen liten roll han tilldelades utan fick äran att gestalta en ny man i Bridgets liv. Samspelet mellan Dempsey och Firth var tillika en fröjd för ögat. Det märktes hur roligt de haft tillsammans framför kameran. Jag hade sett ett par intervjuer med alla tre innan filmen så visste lite grann hur roligt de faktiskt hade det under inspelningarna.

Jag gillar också allvaret i den här berättelsen som balanserar upp det humoristiska. Med Bridget kan det lätt bli lite för mycket knas när vi får en möjlighet att kliva in i en föreställningsvärld som inte helt motsvarar vår egen. Ändå representerar Bridget en stor del av mänskligheten, det lite anspråkslösa vars egentliga strävan är att hitta någon att älska, men framför allt bli älskad.

Finns det då något negativt när det gäller Bridget? Egentligen inte. Jag är tacksam för att alla karaktärer fick vara med så man fick se hur deras liv förändrats. Gillade också konceptet med två fäder även om jag tycker Bridget krånglade till vissa saker i onödan. En del saker behöver inte vara mer komplicerade än de redan är enligt min mening! Men Bridget är Bridget. Överlag är det en mycket bra film som förtjänar sitt biobesök och jag köper gärna Dvd:n. Om jag måste skriva något skulle det vara Bridgets karaktärsdrag som tycks ha mognat sedan vi sist träffade henne. Hela hon verkade nedtonad jämfört med de två första filmerna. I stället var det rivaliteten mellan Jack och Mark som fokuserades. Det är självklart positivt med personlighetsutveckling men jag kände under filmens gång att många bitar av Bridget försvann. Samtidigt är det naturligt med personlighetsförändringar varför jag får acceptera Bridget som hon är.

Tjenare!! hann inte lägga in detta igår kväll, så här kommer det nu istället ;)

I går var det ju kanelbullens dag, men då åt jag aldrig någon. Det hade jag å andra sidan behövt. Men jag tog igen det i dag!

Dagens första timmar kändes lika hopplösa som gårdagen, men det släppte framåt eftermiddagen. Nu känns det som vanligt igen. Jag vet vad jag håller på med och vad jag försöker åstadkomma. Jag tror det var en blandning av stress och starka viljor som gjorde mig nedstämd. Måste komma ihåg att stanna upp och fokusera på det jag gör för stunden. Lärandet i de digitala miljöerna utmanar också min reflektionsförmåga, något jag uppskattar, men som jag inte var beredd på. Jag får ta en dag i taget helt enkelt och jobba något hårdare för att nå målen. Vill man så kan man!

I dag har jag inte mått så bra! Alla har vi sådana dagar då vi bara vill sjunka genom golvet och försvinna ... eller åtminstone ifrågasätter vad det är vi håller på med. En sån dag har jag haft i dag. Det gick därför väldigt segt att plugga varför jag fick avbryta ganska fort. Alltihop kändes meningslöst. Vad är det jag försöker åstadkomma liksom? Nåväl, jag ska inte dra ner er i det där träsket för det är ingen trevlig plats. Jag lyckades i alla fall ta mig upp en bit genom att gå på bio, och se Meryl Streep gestalta Florence Foster Jenkins.

Florence var en rik arvtagerska med drömmen om att bli en stor operasångerska. Hon lyckades uppträda på en del konserter och spela in lite skivor. Saken var bara den att hon egentligen inte kunde sjunga. Detta hindrade henne dock inte som betraktade sig själv som en storhet. Publiken kom å andra sidan att älska henne, fast inte på det sätt hon förväntade sig.

Filmen bygger på den sanna historien om Foster Jenkins och jag tyckte det var en charmerande berättelse. Streep är oerhört duktig och jag kan inte komma på en film där hon inte lyckats. Men det är samtidigt svårt att koppla bort Streep och se henne som Foster Jenkins. Det blir mer en humoristisk film med en utstyrslad Streep som sjunger falskt. Hennes motspelare Hugh Grant gjorde också en lyckad insats som Florence make St Clair Bayfield. Grant brukar gestalta karaktärer som alla är charmiga men stundtals jobbiga i längden då de tycks virriga och oberäkneliga. Den här gången fick han dock vara lugn och ansvarsfull, inte alls någon utmärkande rollfigur. Det är också välkommet! I rollen som pianisten Cosmé McMoon ser vi Simon Helberg, känd från The Big Bang Theory. Det var väldigt roligt och uppskattat att se honom i något annat än som Howard Wolowitz.

Som ni redan vet älskar jag kostymdrama och har egentligen bara lovord att ge angående det. Det är något speciellt med svunna tider tolkad i modern gestaltning. Det vi likväl kan ifrågasätta är varför regissören Stephen Frears endast fokuserar det komiska med Florence, nämligen att hon var tondöv och såg sig själv som en storhet. Självklart är det roligt att skratta åt hennes föreställningar. Men det finns en djup ångest som inte fokuseras alls. Känslan av att vara fejk och dess påföljande smärta är nedtonad. Florence var en kavat och bestämd kvinna som var medveten om att många skrattade åt henne, inte med henne. Ändå fortsatte hon uppträda!

I filmen framställs hon i stället som lyckligt ovetande och hennes make gör allt i sin makt för att undanhålla henne den bittra sanningen. Men självklart får hon reda på vad folk anser om hennes sångbegåvning och då rasar hennes värld samman. Det säger sig självt efter att ha levt i en helt annan föreställningsvärld och abrupt tas ner på jorden. Men den smärta och förödmjukelse Florence kände vid "insikten" får inte stort utrymme. Stora delar av hennes personlighet går vi därför miste om, delar som enligt mig hade gett berättelsen mer djup. Men Florence Foster Jenkins är trots dess brist på djup en humoristisk film med duktiga skådespelare. 4/5 TJ-ringar!

Hoppas morgondagen känns bättre!   

Här kommer filmen från i går där vi bland annat förbereder inför bloggens nya design. Men ni får också hänga med mig ...

Tjenare!!!
Idag har jag och J jobbat med en dusch för bloggen.

Ikväll efter 11 ta en look och se efter själva vad det är!  

Vi passade på att ta lite bilder och med det sagt så vill jag bara säga,, missa nu inte min vlogg som finns lite längre ner på sidan, tillsammans med min senaste fredagsspecial.