Då var även den tredje deltävlingen avklarad och en kan som svar på det J skrev säga att Malmö levererade, både publikmässigt och artistmässigt. Jag finner nämligen de två finalisterna Martin Almgren och Jessica Andersson solklara kandidater om sångfågeln och uppdraget att representera Sverige i Lissabon senare i år. Vad gäller Almgren föll jag ganska snabbt för hans ställningstagande för de mest utsatta i samhället, och riktade särskild uppmärksamhet till ungdomen själv. Det är i svåra, dystra och rentav hopplösa tider som bidraget A Bitter Lullaby kan bli en räddning, en låt som på ett förträffligt sätt söker ringa in och definiera det ungdomarna vill säga. Att det dessutom är country finner jag extra tillfredsställande. Vi behöver verkligen fler låtar i den här genren och gärna de som också vill lyfta sådana här typer av teman.

Anderssons finalplats var i sin tur ganska väntad. Hela hon och hennes artisteri är väl som gjort för en guldbiljett till final, eller hur? Det hade snarare varit överraskande om Kalle Moraeus hade slagit henne, ja snäppet på komiskt faktiskt. Hennes bidrag Party Voice har av grabbarna T och J fått flest poäng hittills, och jag ska väl inte vara omöjlig att hålla med dem, samtidigt som jag är lite tveksam till om jag vill höja henne till en sådan placering. Visst tilltalas även jag av det dansvänliga, popvänliga och schlagerrelaterade i numret, men jag tycker å andra sidan låten påminner om något jag hört förut. Det blir lite som att minnas en svunnen tid, den schlager som nästan inte får utrymme i tävlingen längre. Jag ser hellre mixen av blandade stilar och upptäckter inom olika genrer som historiskt inte fått utrymme tidigare. Rimmar inte detta dåligt med argumentet att Andersson är en solklar kandidat om sångfågeln? Jovisst, det kan tyckas, men vad jag menar är inte att Party Voice skulle vara ett dåligt bidrag, tvärtom! Hennes låt passar definitivt i Melodifestivalen, men om jag ställer henne mot de andra finalisterna som vi hitintills har att göra med finner jag dessa något intressantare, särskilt vad gäller ESC-sammanhang. Men Andersson är en självklar representant för sin genre och det gläder mig att hon gick vidare.

Till andra chansen skickar svenska folket Moncho och Mendez. Vad finns då att säga om dessa herrar? Ja, till en början skulle jag vilja påstå att deras bidrag var lite av en besvikelse. Det kan å andra sidan bero på att jag hade vissa förväntningar, vilket är lite ovanligt då jag strävar efter att inte spekulera för mycket i förväg. Vad beträffar Moncho hade jag gärna önskat lite mer höfter från hans sida eftersom låten Cuba Libre i stora delar handlar om dans. Nu var det i stället dansarna runt omkring honom som skötte grovjobbet. Men överlag är Cuba Libre ett svängigt bidrag. Vi får se om han hinner öva lite innan tävlingen når Kristianstad. Mendez’ bidrag Everyday är ett minst sagt lika svängigt bidrag även om det på sina ställen blir lite fattigt. Bidraget i sig är helt förträffligt och jag förstår att J älskar det och T står ut med det, men själv backar jag en aning. Jag tror de flesta av oss förknippar Mendez med hans tidigare produktioner och förväntar oss något liknande. Everyday är en uppgradering och utveckling av hans artisteri, på samma gång som det är en anpassning till den nuvarande tävlingen. Jag slås också av att Mendez åldrats sedan jag senast såg honom. Själva åldrandet är i sig naturligt, men jag fann det anmärkningsvärt att jag började tänka på det under tiden Mendez körde Everyday på scenen. Det om något vittnar väl om att Mendez har utvecklats. Jag tror jag får ge låten lite tid innan jag kan bedöma den rätt.

De bidrag vi lämnar bakom oss var mycket riktigt de undermåliga, även om alla tre hade starka budskap. Särskilt Barbi Escobar som hyllade sin avlidne far och intog bekämpningsställning mot den jäkla cancern som ställer till det för var och en av oss. Bidraget Stark hade en kraftfull text, men jag fann det något beklämmande att hon inte rörde sig så mycket när de andra dansarna flaxade omkring. Det skar sig lite faktiskt. En annan märklig figur var Dotter, vars bidrag Cry jag hade svårt att ta till mig. Min första tanke blev att luska ut vad jag egentligen betraktade och vad hon hade i Melodifestivalen att göra. När jag sedan kom underfund med detta insåg jag det mäktiga i hennes framträdande. Hon är en stark personlighet och det gläder mig att Christer Björkman ville ha in henne. Att hon inte gick vidare tror jag beror på att låten inte är direkt. Den är för komplicerad i det här formatet.

Sist men inte minst ska jag skänka en tanke åt vår alldeles egna Kalle Moraeus & Orsa spelmän. Ja, det finns inte mycket att säga. Det är folkligt, lättsamt och gemytligt. Jag blir både glad och ledsen på samma gång. Glad för att Min dröm ger en tillbakablick på fornstora dagar med traditionell folkdans, och ledsen för att bidraget inte lyfte taket. Det saknades något … Min dröm passade nästan inte in!

Jag kan därför avslutningsvis säga att jag är mycket nöjd över vilka bidrag som svenska folket skickat vidare. Tror vi kommer ha en ganska bra final att vänta.

Tack för mig!

Nils Dahlman

Från
    Kom ihåg mig
URL

Säkerhetskod
     

Kommentar

Vi har flyttat till ny domän. Nya inlägg ser ni här:   http://torejesper.blogspot.com/ ...

          Tjenare!!Ni som ännu inte har kikat in vårt nya ställe, gör gärna det. Där fortsätter TJ andan och vi har nya saker planerade, just nu finns ännu ett nytt videoklipp ute!       https://torejesper.blogspot.com/   Ha det...

Så närmar vi oss midnatt och årets sista dag är kommen. Det har verkligen varit ett mycket händelserikt år på många sätt vilket jag redan skrivit om i det förra inlägget. Jag tänkte därför ta tillfället i akt att tacka för alla de här åren på bloggpl...

    http://torejesper.blogspot.com/           ...

  Hoho! Då har det äntligen lidit mot jul och jag inser verkligen hur lite jag bloggat den här månaden och helt gått upp i en massa annat. Till exempel har jag den senaste veckan träffat flera vänner och bytt julklappar, eller har vi ätit god mat...