TJ

Inlägg publicerade under kategorin Nytt från Mello/Esc

Av tj - 4 februari 2017 18:15

Så var det då dags igen för Sveriges fest, eller i alla fall TJ’s fest … Det känns onekligen som det var i går den unge Frans Jeppsson Wall från Ystad vann med bidraget If I Were Sorry. Ja, han behöver inte ens överväga att be om ursäkt direkt. Han lyckades placera Sverige bland de bästa bidragen i den europeiska tävlingen, och enligt streamingtjänster för musik blev han årets mest spelade låt. Det är roligt när sådant händer. Jag vet att T var mer övertygad om Frans vinst än jag var. Ärligt talat hade jag i sikte ett helt annat bidrag som skulle ta tävlingen i en ny riktning, men det gick som det fick. Å andra sidan är jag inte ledsen utan väldigt nöjd över vår Frans och ESC-produktionen över huvud taget. Vilken fest och vilken succé!


I år blir det lite annorlunda när det gäller presentation och utvärdering kring bidragen. En poängkategori har tagits bort för att skapa större dramatik, och tanken är att skrivandet kring festivalen ska minska och i stället framföras muntligt. En utvärdering kommer därför släppas efter tävlingarna. Men självklart kan ni redan nu ta del av våra åsikter och poängsättningar.


I kväll tävlar sju artister om en finalplats! Dessa är:

 

           

Ser fram emot en underhållande festival. Tack så länge!

 

 

ANNONS
Av tj - 28 juli 2016 16:15

        

Sergey Lazarev är i Sverige igen! Han tillsammans med många andra av årets Eurovisiondeltagare uppträder under kvällens schlagerfestival på Pride i Stockholm. Tänk om man varit i Stockholm i dag. Nåja, det får bli en annan gång …

 

http://www.qx.se/pride/31643/de-kommer-till-schlagerpride

 

 

ANNONS
Av tj - 14 maj 2016 18:45

Vilka är de fem bästa bidragen i årets tävling enligt TJ?

 

   

Av tj - 14 maj 2016 16:30

 

Tänk att vi redan är framme vid finalen! Om bara några timmar vet vi vilket land som ska hålla ESC nästa år och vilken artist som såklart också vinner. Notera att vinner Dami Im från Australien kommer tävlingen hållas i ett europeiskt land då inte alla länder har råd att åka så långt. Europa har röstat fram sina tjugo favoriter och möter de länder som varje år betalar stora summor för att vara med inkl. vår alldeles egen Frans från Sverige. Sverige är tillika det enda nordiska landet i årets final. Väldigt intressant …

 

Vi önskar dem alla ett stort lycka till i kväll!

 

---------------

 

Belgien bjuder upp till dans med bidraget What’s The Pressure som handlar om att leva ut sina fantasier och helt och hållet vara sig själv. En av årets favoriter och gick vidare från torsdagens semifinal. [Se vidare Semifinal 2]

 

Tjeckien med låten I Stand är mycket fin och går direkt genom märg och ben, men den kanske gör sig bättre på skiva? I vilket fall som helst röstade Europa vidare I Stand från tisdagens semifinal. [Se vidare Semifinal 1] 

 

Nederländerna uppmanar oss att stanna upp och reflektera över vår nuvarande levnadssituation. Artisten Douwe Bob visar sig också vara ganska humoristisk. Ett medelmåttigt bidrag dock. [Se vidare Semifinal 1]

 

Miracle från Azerbajdzjan är en fartfylld och känsloladdad låt som troligen får en bra placering. Det var inte förvånande att de gick vidare från tisdagens semifinal. Dock är Samra aningen begränsad i sin sånginsats och det är en besvikelse. [Se vidare Semifinal 1]

 

Ungern kör på en mäktig ballad med charmfulla effekter, tillika en snygg artist, men som knappt rör sig på scenen vilket gör bidraget tråkigt. Roligt ändå att Europa älskade det. [Se vidare Semifinal 1]

   

Italien brukar alltid erbjuda passion och känsla med sina bidrag och artister, så även årets skönhet Francesca Michielin. Hennes bidrag No Degree Of Separation går rakt in i hjärtat och lämnar ingen oberörd. Produktionen innehåller dessutom en färgglad rekvisita med en utopi till landskap i bakgrunden. I jämförelse med Österrike blir inte Italiens effekter alltför påtagliga. Det finns fortfarande fokus på Michielin och hennes karisma. Nils Dahlman är mycket positivt inställd till Michielins produktion, men tycker precis som expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest det är synd att hon sjunger på engelska för att förtydliga sitt budskap. Han menar liksom de att det inte behövs. Jag håller helt med, men det är så lite engelska att tror jag vi står ut med det.

 

Israel tillåter oss i år att reflektera över mänsklighetens existens. I alla fall gör jag det när jag lyssnar på bidraget Made Of Stars. En bättre värld kanske väntar runt hörnet som artisten Hovi Star önskar tillkännage. Riktigt mäktigt var det i torsdagens semifinal när Star gick vidare. [Se vidare Semifinal 2]

 

En av årets mest lekfulla artister är Poli Genova som representerar Bulgarien med bidraget If Love Was A Crime. Genova uppträder med sådan lättsamhet och glädje att det direkt smittar av sig. Min personliga favorit i tävlingen! [Se vidare Semifinal 2]

   

Det behövs väl inte någon presentation av vår egen Frans som vann i Friends Arena för två månader sedan med bidraget If I Were Sorry. Självfallet har vi stor vinstchans trots bidragets enkelhet och lugna melodi. Som nämnts tidigare är If I Were Sorry ett reflekterande bidrag och först när människan tagit till sig budskapet växer låten. [Se vidare inlägg från den svenska tävlingen]

   

Tyskland skickar i år en flickgestalt som nästan associerar till Amy Diamond eller Dolly Style. Denna färgstarka karaktär sjunger om inre längtan och betraktar sin relation utifrån ett helikopterperspektiv vilket gör att budskapet blir aningen abstrakt. Nackdelen med Tysklands produktion är att de satsar mer på rekvisita och effekter vilket bidrar till att sångerskan Jamie-Lee hamnar lite i skymundan trots sin färgstarka mundering. Bidraget Ghost är kanske årets mest diffusa varför den säkerligen kommer på en bra placering eller också riskerar att falla mellan stolarna.

   

Frankrike har en ganska tragisk festivalhistoria i den moderna tävlingen. Det har varit alltifrån förgyllda bajskorvar, dansande mustascher och så vidare. I år kliver äntligen Amir upp på scenen och förmedlar en melodi som i första hand sprider glädje, men som också står upp för mänskligheten. Tanken är att låten J’ai cherché ska stärka sin publik till att våga stå upp för sina värderingar och vara lyckliga över det. Min första reaktion var att den därvid skulle ha en del naivistiska inslag, men budskapet tycks ihop med scenframträdandet sammanflätas till en klockren helhet på ett förträffligt sätt. Amir kommer också sjunga på engelska.

 

Polen ställer i år upp med bidraget Colors Of Your Life som är ett efterlängtat bidrag från landet där Michal Szpak gestalar människans inre identitet med färger. Varje färg representerar värden och förmågor. [Se vidare Semifinal 2]

 

Australien får vara med i år igen och skickar prinsessan Dami Im med bidraget Sound Of Silence som är en av mina personliga favoriter i årets tävling. Im sjunger med känsla och har en gedigen repertoar. Vad jag inte förstår är varför hon sitter ner nästan hela låten igenom! [Se vidare Semifinal 2]

 

Lite rock är väl aldrig fel i ESC. Bandet Minus One representerar Cypern med bidraget Alter Ego. Precis som jag och Dahlman diskuterade i tisdags så är Cypern väl värd denna finalplatsen. Dessvärre blir det nog ingen vinst för gruppen, men det är ju inte alltid så viktigt. [Se vidare Semifinal 1]

 

Serbien med sin Sanja Vučić ZAA är relativt medelmåttiga i år. Goodbye är visserligen en stark låt som skulle kunna gå långt, men hennes rörelsemönster gör det hela jobbigt att titta på. I torsdags var det visserligen bättre, men jag gillar inte riktigt Serbien i år ... Tyvärr! [Se vidare Semifinal 2]

 

Litauen är en ren besvikelse i år. Deras bidrag är nämligen en av de bästa poplåtarna, men artisten Donny Montell väljer att anta scenen helt själv. Det vill jag hävda är detsamma med självmord. Mina farhågor besannades i torsdags. Jag tycker inte Montell gör låten I've Been Waiting For This Night rättvisa. Men Europa verkar vara av annan åsikt ... [Se vidare Semifinal 2]

 

Årets bidrag Lighthouse från Kroatien är stark och stimulerar fantasin. Artisten Nina Kraljić är ett skuggliknande väsen som står framför en imponerande skärmbakgrund med blixtar och porlande vatten. En av mina favoriter i år. [Se vidare Semifinal 1]

 

Ryssland satsar verkligen på vinst i år när de skickar den heta Sergey Lazarev med bidraget You Are The Only One. Äntligen slipper vi lyssna till de naiva och banala texterna om fred och tolerans när Lazarev intar scenen med ett helt annat uttryck och förmedlar en melodi, vars text härrör från hjärtslitande kärleksförklaringar. Jag hoppas verkligen på Lazarev i kväll! [Se vidare Semifinal 1]

   

Spanien bjuder upp till dans med bidraget Say Yay! Deras produktion är visserligen medelmåttig när det kommer till effekter, men det går inte att klaga över Bareis dansare. Nils Dahlman är positivt överraskad till Spaniens bidrag då landet de senaste åren har tilldelat festivalen ointressanta shower men viktiga budskap. Han är inne på att det för Spanien verkar viktigare med en bra låt än ett charmfullt nummer. Jag ser gärna en kombination av dessa och tar årets produktion i försvar. Barei bjuder på underhållning och vill samla Europa kring sitt bidrag Say Yay! Det återstår att se om Europa vill dansa med henne. En sak är emellertid säker och det är att Spanien verkligen menar allvar i år.

 

Lettland har en någorlunda iögonfallande artist, med det är väl värt att ifrågasätta hans sångbegåvning. Justs skriker mest ut sitt budskap och konceptet känns ansträngt. Han rör sig tillika medelmåttigt på scenen. Bra låt, men högst egendomligt framförande! [Se vidare Semifinal 2]

 

Ukrainas bidrag 1944 har varit årets svåraste produktioner att analysera. Artisten Jamala förmedlar ett politiskt budskap där hon berättar om en befolkning som dör när främlingar invaderar landet. Budskapet illustrerar självfallet Sovjetunionens historia, främlingsfientlighet och nationalismens konsekvenser. Förträffligt egentligen när en tänker på det. [Se vidare Semifinal 2]

 

Malta sjunger i år om att gå på vatten och uppmanar människan att klara av stora utmaningar med hjälp av artisten Ira Losco. Hon är skicklig och förmedlar denna uppmaning med hjälp av en dansare. [Se vidare Semifinal 1]

 

Georgiens bidrag Midnight Gold som framförs av Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz är en produktion jag har svårt för. Det händer inte mycket scenen och det tar lång tid innan jag förstår vad det är jag lyssnar på. En skräll att de gick vidare, men det torde bero på östländernas musiksmak! [Se vidare Semifinal 2]

 

Österrike ställer upp med en glädjesprudlande prinsessa framför ett färgstarkt paradis, i form av iögonfallande effekter i bakgrunden med glädjefylld refräng. Kanske aningen överdriven produktion ... [Se vidare Semifinal 1]

   

Storbritannien har föga imponerat på mig de senaste åren. De har gjort tappra försök med stora artister som Bonnie Tyler och Engelbert Humperdinck, men det har blivit plattfall eller åtminstone inte berört något nämnvärt. Årets duo Joe & Jack framför bidraget You’re Not Alone som enligt mig är årets mesigaste bidrag. Låten kommer aldrig i gång och jag väntar bara på att något spännande ska hända. Inte heller deras scenframträdande tilltalar mig. De håller sig fast vid sina stativ och dansar lite lätt kring dessa. Extremt tråkigt vill jag säga. Nils Dahlman har studerat ljusshowen lite extra och påpekar att britterna ändå bjuder på angenäma bakgrundseffekter. ”Det blir mysfaktor i Europa med Storbritannien”, säger han och ler. Charmfullt alltså enligt Dahlman. Det gör detsamma enligt mig.

 

Armenien skickar i år Iveta Mukuchyan som dansar på moln och rör sig i dimman. Tävlingens mest effektfulla nummer, men synd att låten är medelmåttig. Vi får se hur det går för Mukuchyan och de andra. [Se vidare Semifinal 1]

 

De fem bästa bidragen:

Bulgarien - 22 poäng

Belgien - 21 poäng

Ryssland - 21 poäng

Italien - 19 poäng

Israel - 18 poäng

 

 

Av tj - 12 maj 2016 16:56

 

Efter en minst sagt underhållande show i tisdags fortsätter festen om bara några timmar. I kväll presenteras det andra startfältet som enligt mig är något starkare än det första. Jag hoppas också ni bringat klarhet i hur poängsystemet fungerar. Annars kommer här en snabb liten repetition:

Länderna får poäng i tre kategorier mellan 1-5. Först studeras bidragens budskap genom att endast lyssna på låtarna. Därefter följer poängsättning för scenframträdandet och sist men inte minst sammanfattas helheten. När poäng är satta erhåller bidraget sitt betyg. Sedan följer en rangordningskategori (vinstchans) där länderna får poäng mellan 1-10. Det gör det möjligt för en del bidrag att dra ifrån för att markera skillnader i åsikter och omdöme. Kruxet med kategorin är dock att den inte påverkar betyget. Ett godkänt bidrag kan därför ha högre poäng än ett väl godkänt bidrag.

Som om inte detta vore nog presenteras juryns tidigare omdömen om länderna. Tänk bara på att i fjol poängsatte jag och T gemensamt. Det har endast varit möjligt att återhämta den sammanslagna summan. Att dela summan i två delar är inte heller att rekommendera eftersom poängsättningen är mer komplicerad än så. Historiken från i fjol används i jämförelsesyfte och är av särskilt intresse i framtida analyser.


Nu fortsätter tävlingen!


 

Lettland har en någorlunda iögonfallande artist, med det är väl värt att ifrågasätta hans sångbegåvning. Justs skriker mest ut sitt budskap och konceptet känns ansträngt. Han rör sig tillika medelmåttigt på scenen. I fjol skickade Lettland en mycket märklig varelse som jag hade stort problem med. Ni minns väl Aminata och hennes skrikande bidrag Love Injected.  2014 var inte heller bra vad Lettland beträffar, med Aarzemnieki och hans glädjefyllda kakbakning. Det verkar som Lettland inte satsar på vinst alls …

 

Polen ställer i år upp med bidraget Colors Of Your Life som är ett efterlängtat bidrag från landet. Tidigare har de ju visserligen haft självförtroende och skickat en del provocerande produktioner. Jag kan fortfarande inte glömma de polska kvinnorna som erbjöd lite för mycket i min smak. Det var närmast ett sexistiskt bidrag som vi hoppas aldrig återkommer. Artisten Michal Szpak sjunger med känsla och det dröjer inte många sekunder förrän han har fångat mitt hjärta och min övertygelse. Tillsammans med Nils Dahlman söker vi utröna vad Szpak vill säga med sina vackra rader och har bildat en teori om inre identitetsgestaltning där individen antar en färg som representerar dennes värden och förmågor. Aningen romantiskt hävdar jag. Problematiskt hävdar Dahlman eftersom sådana färgbestämmelser begränsar människan att anta flera färger (eftersom många olika egenskaper formar en identitet). Samtidigt ligger det möjligheter i Colors Of Your Life där individer helt kan skapa nya färger som passar deras identitet.

 

Schweiz produktion får mig att höja ögonbrynen. Jag förstår mig inte på deras artist Rykka som under repetitionerna har en egendomlig, ja nästan anskrämlig klädsel på sig. Inte nog med det … hennes återkommande rörelsemönster är jobbigt att beskåda. Det skrämmande är tillika att jag själv skulle kunna röra mig på exakt samma sätt, men det vore ju inte klokt i så fall. Ytterst sorgligt med tanke på att låten The Last Of Our Kind synliggör en minoritet och söker på det sättet motverka främlingsfientlighet som är ett återkommande tema i årets festival. Budskapet är tydligt och jag gillar låten starkt. Varför gör då Rykka så här? Nils Dahlman menar att Schweiz fokuserar på budskapet framför en iögonfallande nummer. På det sättet koncentrerar sig publiken på The Last Of Our Kind och dess innebörd. Men jag hävdar att publiken snarare tappar intresset för Rykka och Schweiz produktion när de erbjuder en sådan här enkel produktion.

 

Israel tillåter oss i år att reflektera över mänsklighetens existens. I alla fall gör jag det när jag lyssnar på bidraget Made Of Stars. En bättre värld kanske väntar runt hörnet som artisten Hovi Star önskar tillkännage. Made Of Stars innebörd är liknande med Måns Zelmerlöws Heroes där varje individ är en hjälte och huvudperson i sitt eget liv. Skillnaden med Made Of Stars är att varje individ är en stjärna, men som under uppväxten förlorat sin identitet och sitt heliga rike. Star representerar en upplyst själ som söker kontakt med övriga stjärnor. Nils Dahlman gör en jämförelse med ateisterna och hävdar att Star betonar något mycket besynnerligt men samtidigt väldigt hederligt. Made Of Stars har självfallet andra innebörder också, men det är framför allt strävan efter att bli upplyst som tilltalar både mig och Dahlman.

 

Vitryssland vet verkligen hur en show i ESC ska se ut. Artisten IVAN inleder sitt bidrag Help You Fly naken tillsammans med en varg. Därefter bjuder han på en magisk och underhållande produktion. Det tragiska är dock att IVAN inte låter så bra live som han gör under inspelningen. Så brukar det oftast vara, men det här är annorlunda. Extremt annorlunda! Nästan en tror IVAN har byts ut till scenframträdandet. Sånginsatsen gör därför att jag inte kan sätta full pott på Vitryssland i år.

 

Serbien med sin Sanja Vučić ZAA är relativt medelmåttiga i år. Goodbye är visserligen en stark låt som skulle kunna gå långt, men hennes rörelsemönster gör det hela jobbigt att titta på. Hon får dock lite komplimang för sin fina klänning. En annan kvinna som också hade fin klänning och dessutom volym var fjolårets Bojana Stamenov med sin Beauty Never Lies som enligt mig tog Serbien uppåt. Dock leder fortfarande den serbiska trion som medverkade 2013 med Ljubav Je Svuda som var något av det mest tilltalande på länge från Serbien. I år är jag som sagt måttligt imponerad och min medhjälpare Nils Dahlman instämmer. Det återstår att se vad som händer …

 

Jag hoppades innerligt att Irland skulle bjuda på en show som vi aldrig sett förut eller åtminstone en hit som kunde bli en sommarplåga. Naturligtvis hyste jag stort hopp till Nicky Byrne, en av gruppmedlemmarna i Westlife som i år förmedlar det naiva bidraget Sunlight. Men när jag nu lyssnat på textraderna och sett den ofantligt innehållslösa showen blir jag bara deprimerad. En del har till och med påstått att Irland ska hålla ESC nästa år. Det tror jag definitivt inte. Jag beklagar Byrne, men det här var nog inte det bästa du kunde erbjuda Europa. Sunlight kan ni nog ändå återse i finalen eftersom låten är helt okej, men den expanderar inte vilket är ytterst sorgligt. Jag har sökt Nils Dahlman för en kommentar om Irland, men får inget svar. Vi är nog båda besvikna.

 

Makedonien vill jag påstå är årets sämsta bidrag. Jag förstår mig inte på vad Kaliopi vill säga med bidraget Dona. Enligt expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest är Dona ett politiskt bidrag, men jag blir inte klokare för det. Kaliopi använder bara handrörelser i sitt nummer och tittar upp som om hon får en uppenbarelse. Innan sången avslutas faller hon tillbaka i sin egen föreställningsvärld. Det är lite komiskt och underhållande varför jag ger Dona ett pluspoäng för showen. Annars är det nog det lägsta poänget som jag hittills gett till Makedonien.

 

Litauen är en ren besvikelse i år. Deras bidrag är nämligen en av de bästa poplåtarna, men artisten Donny Montell väljer att anta scenen helt själv. Det vill jag hävda är detsamma med självmord. I’ve Been Waiting For This Night är ett festbidrag som visserligen innehåller naivistiska textrader. Jag tycker speciellt det är konstigt att Montell väntat en hel livstid på att få uppleva just den här kvällen. Det blir aningen tråkigt om jag bara skulle lyssna på texten. Det är helheten kring låten som tilltalar mig och jag vill liksom med Laura Tesoro från Belgien dansa och glömma mina bekymmer under tre minuter. Men att kliva upp på scenen ensam är att göra I’ve Been Waiting For This Night orättvisa. Djupt besviken och det blir poängavdrag!

 

Australien får vara med i år igen och skickar prinsessan Dami Im med bidraget Sound Of Silence som är en av mina personliga favoriter i årets tävling. Im sjunger med känsla och har en gedigen repertoar. Sorgligt nog blev jag aningen orolig när jag fick se genrepet då Im sitter ner och förmedlar sin historia. Nästan rakt igenom sitter hon som balens drottning eller en trånande prinsessgestalt vilket fick mig att tappa intresset för produktionen. Jag hade väntat mig mer från Australien då fjolåret blev en succé. Det gäller därför att folk verkligen lyssnar på Im och blir betagna av hennes professionella utstrålning om hon ska gå vidare till final.

 

Slovenien skickar i år den härliga låten Blue and Red som presenteras av sångerskan ManuElla. Det finns inte så mycket att säga om showen i det här läget. ManuElla antar scenen helt ensam och tar små lätta steg. Precis som många andra kvinnor i festivalen fokuserar hon låten framför ett minnesvärt nummer vilket är beklämmande. På en sådan här stor scen är det viktigt att ta ut svängarna annars riskerar artisterna att falla mellan stolarna. Den enda rekvisita bidraget har är en man i bar överkropp som snurrar runt i ett rep. Föga imponerad!

 

En av årets mest lekfulla artister är Poli Genova som representerar Bulgarien med bidraget If Love Was A Crime. Genova uppträder med sådan lättsamhet och glädje att det direkt smittar av sig. Expertpanelen i Inför Eurovision Song Contest hyllade Bulgarien och jag gör detsamma. If Love Was A Crime tillför inget annat än glädje och kommer troligen samla Europa kring Genovas komiska scenframträdande. Höfter och sprattlande ben utlovas!

 

Danmarks bidrag Soldiers Of Love är jag i år lite kluven till. De har fått höga poäng för låten är väldigt bra, men samtidigt beror det nog på den nordiska musikstilen. Jag förstår vad Lighthouse X vill förmedla med Soldiers Of Love och skulle definitivt lyssna på den i bilen eller på tåget. Men deras scenframträdande lämnar inga speciella avtryck. Jag blir därvid förbryllad och undrar varför danskarna gör på det här viset? De kör på ett säkert kort med Lighthouse X precis som Storbritanniens Joe and Jack utan att ta ut svängarna. Soldiers Of Love kommer troligen gå vidare, men det är inte chockerande om den inte gör det heller.

 

Ukrainas bidrag 1944 är nog en av årets svåraste produktioner att analysera. Artisten Jamala vill förmedla ett politiskt budskap där hon berättar om en befolkning som dör när främlingar invaderar landet. Budskapet illustrerar självfallet Sovjetunionens historia, främlingsfientlighet och nationalism. Det gör att Jamala borde betraktas som en fantastisk förmedlare, men jag tror budskapet hamnar i skymundan för Jamalas scenspråk och karisma. Hon skriker och rör sig knappt på scenen varför bidraget 1944 riskerar att falla mellan stolarna. I kontrast till de mer lättsamma produktionerna förefaller också 1944 som ett missbildat träsk fyllt av depressiva individer. Nils Dahlman tar liksom jag av hatten för Jamala, men sörjer att helheten är så bristfällig.

 

Norge skickar i år ett egendomligt bidrag som är varken bra eller dåligt. Framför allt är bidraget Icebreaker förvirrande då tempot går upp och ner, fram och tillbaka. Artisten Agnete utstrålar emellertid självsäkerhet och har en väldigt fin röst. Jag gillar särskilt effekterna i bakgrunden och tänker på Elsa i Frost när jag ser Agnete. Om man lyssnar på låten ett par gånger växer den. I jämförelse med Mřrland och Debrah Scarlett från förra året är det en klar förbättring.

 

Georgiens bidrag Midnight Gold som framförs av Nika Kocharov and Young Georgian Lolitaz är en produktion jag har svårt för. Det händer inte mycket scenen och det tar lång tid innan jag förstår vad det är jag lyssnar på. Enligt gruppen själva handlar Midnight Gold om att dagen efter minnas en fartfylld natt. Jag vill bara lägga mig ner och be till högre makter att Nina Sublatti från i fjol ska komma tillbaka. Nils Dahlman är också tveksam till baksmällan som Kocharov m.fl sjunger om. Han berättar vidare att låten förvirrar honom när tempot går upp och ner. Georgien har varit bättre!

 

Den kvinna som definitivt riskerar att glömmas bort är Eneda Tarifa som representerar Albanien. Låten Fairytale är helt okej, men det händer inte mycket med den. Risken är tillika att Tarifa förlitar sig på sin röst och glömmer bort att röra sig. Mäktiga effekter i bakgrunden lär inte vänta och såvitt jag vet ingen koreograf heller. Fairytale är likt Norges Icebreaker en låt som växer för varje gång en lyssnar, men det trista scenframträdandet innebär nog ett toalettbesök, chipspåfyllnad eller en rökpaus för publikens del.

 

Belgien bjuder upp till dans med bidraget What’s The Pressure som handlar om att leva ut sina fantasier och helt och hållet vara sig själv. I dag lever i en värld med vissa ideal kring hur människan bör vara och se ut. Men Laura Tesoro har tröttnat på att leva upp till idealet och hoppas Europa vill vara med henne i sin frihetsdemonstration. What’s The Pressure är rakt igenom ett glädjande bidrag som ska engagera sin publik genom att dansa. Nils Dahlman lägger fram en teori om en ny idealism som han menar Tesoro introducerar och förmedlar. Men jag hävdar att Tesoro snarare vill bryta idealismen och låta populationen gå sin egen väg. I kväll dansar vi med Belgien och Tesoro.


Lycka till!


 

Av tj - 10 maj 2016 23:45

 

Ett antal dagar tycks ha förflutit utan min tillåtelse. Det känns nästan skrämmande hur fort tiden går när en själv önskar att dygnet hade fler än 24 timmar. Har ni känt så någon gång? Att tiden bara rinner ifrån er. Dessa två dagar har jag nästan bara ägnat mig åt Eurovision, en del pappersarbete och det som fortfarande behöver göras efter studierna.


Jag kom i väg till biblioteket i går och där satt jag i godan ro ett par timmar. Hade nämligen ärende till källarens tidskriftsmagasin och där får knappt någon vara över huvud taget. Där förvaras allt ni kan tänka er och ni må tro jag ville gå in där, men till och med jag tvingades vänta tålmodigt utanför. Lite skamligt är det ju dessutom när handlingen som är av intresse är Samlevnads- och sexualfrågor för psykiskt utvecklingsstörda. En del av er kanske höjer på ögonbrynen, medan några kanske är glada för att jag vill göra ett fördjupningsarbete om sinnessjukdom i gångna tider. Sinnessjukdom är inte detsamma som psykiskt utvecklingsstörd, men samhällets förhållande till dessa människors sexualitet har varit snarlik varför jag hoppas att boken kan ge mig nyttiga infallsvinklar. 


Mänskligt beteende, psykologi och framför allt psykisk ohälsa fascinerar mig och har alltid gjort. Det växer sig bara starkare för varje år som går. Speciellt är jag intresserad av mina förfäders psykiska hälsa då jag påträffat en hel del intressanta fall. För ett par år sedan vägrade jag strongt att skriva om mina förfäder, men idén att dokumentera mina upptäckter är samtidigt så lockande att jag inte kan släppa tanken. Det kommer i så fall inte bli något verk där jag hänger ut någon specifik utan ett översiktsarbete där personhistoria vävs ihop med övrig historia. Nåväl, nog om det för ett tag…

 

Som ni redan lagt märke till har Eurovision dragit i gång igen. Konstigt eftersom det känns som det var i går Måns Zelmerlöw vann i Wien. Det här året har jag uppdaterats sent då jag prioriterade studierna. Vilket inneburit att förarbete och framför allt poängsättning påbörjades inte förrän förra veckan. En skulle väl kunna säga att det varit i stressigaste laget, men jag har bara mig själv att skylla. T påstår att inget med ESC behöver vara komplicerat, men jag förstår inte riktigt vad han menar med det. Är det ESC så är det och då fordras noggranna glasögon till bedömningarna.


Jag höll alla tänkbara tummar för Sergey Lazarev från Ryssland som enligt mig är festivalens nästbästa bidrag i årets festival efter Poli Genova från Bulgarien. Och det gick ju hur bra som helst för Lazarev och många fler dessutom. Österrike, Kroatien, Ungern, Azerbajdzjan och Malta är några av de länder som gick vidare till lördagens final. Synd att inte Serhat (San Marinos representant) gick vidare. T hoppades verkligen på honom framför Grekland (som för övrigt inte heller gick vidare). Vidare hyllade han Bosniens bidrag som olyckligtvis inte heller gick vidare. Bosnien brukar ju ha bra låtar, men Ljubav Je tilltalar inte mig alls. Jag hängde också upp mig på en av artisternas stånd i slutet av framträdandet (det råkade jag bara upptäcka!). Det är inte alltid lätt att trivas i vissa situationer. Nåja, olyckan gav ju inga extra poäng ändå.


Nu är det dags att släcka lampan tror jag. Ni får ha det bra så hörs vi av!

 

 

In other languages

Kontakta oss.

    

Om oss!

   

Hej alla läsare!

 

Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!

 

För mer info:

T's ord och bilder

Väntande text

 

J's nyheter

Uppdaterat 13 april:

 

Snart kan jag publicera mitt arbete!

 

                      

 

Sociala medier

                

Media

              

Tips

     

Tävlingar

      

Övrigt

       

Regler för bloggen

      

Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.

Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.

  

Klicka här

Er hörna

     

Kommentera, möt och diskutera bloggen med andra läsare och oss.

 

Gör ditt inlägg direkt

Undrar ni något?

    

Missat något av det nya ?

J´s författarskap


Följ bloggen

Följ TJ med Blogkeen
Följ TJ med Bloglovin'

Vilka länder besöker oss?

free counters

Läsvärda bloggar

Arkiv

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se