TJ

Inlägg publicerade under kategorin Skrivstugan

Av tj - 27 mars 2015 11:40

 

Köp ditt exemplar direkt: Recito, CDON, Bokus eller Adlibris


 

ANNONS
Av tj - 13 oktober 2014 00:08

Varför kommer du just nu?

Var har du varit och hur har du mått?

Jag behöver inte fråga för jag har redan svaren.

Du reste till Rom för att finna dig själv,

och jag har tillåtit dig att göra det.

Men grannen har upplyst mig om att du funnit mer därtill,

såvitt vi förstår mår du bra.

Föräldrarna har sagt att jag ska tänka på annat,

men jag kan inte göra annat än tänka på dig.

Varje natt önskar jag att du vore här,

och fantiserar jag tillräckligt länge kan jag känna din värme.

Vi ligger där tillsammans, det händer inte speciellt mycket mer,

det behövs inte när det gäller oss två.

Vi vet var vi står och hur vi ska förhålla oss till varandra.

Därför plågas jag av tanken på att du kanske ska lämna mig.

Det har tydligt framgått att du inte ser mig för den jag är,

utan bara ser mig för min kropp.

Jag blir sårad och arg när jag tänker på dig,

och än mer deprimerad när jag känner så.

Alla andra har redan varit steget före.

De säger att jag borde skämmas,

och inte förtjänar att stanna hemma och ligga till sängs.

Men vad ska jag göra då?

Låtsas som att du inte finns,

förtränga vårt så kallade 'förhållande',

det liv som vi skulle dela tillsammans.

Jag är inte naiv, jag hoppas bara!

Hoppas att du en dag ska finna dig själv,

och då kommer du tillbaka.

 

Dagen jag har väntat på har äntligen kommit.

Du står där med ett brett leende,

att jag inte vet om jag ska skratta eller gråta.

Jag väljer det jag alltid väljer... att vara neutral,

och det är då det händer!

Du får något konstigt i blicken,

leendet försvinner,

och blåklockorna som du själv plockat tappar du medvetet.

Då förstår jag att du har ljugit,

det har jag hela tiden vetat,

men inte velat inse.

Någonting inom mig går sönder och jag får svårt att andas.

Du gör ingen som helst ansats till att hjälpa mig,

utan står bara där i din fåniga mundering.

Smärtan för mig till marken,

hjärtat håller på att stanna.

Du ser ytterst obekväm ut,

ditt ansikte är förvridet och gjort dig fem år äldre.

Det är nu orden kommer...

jag har hört dem innan.

"Jag orkar inte längre", nästan viskar du.

Min kropp stelnar och mina ögon utvidgas,

slutet som jag har väntat på är här.

Du vill inte ha mig, det har du aldrig velat.

Jag vet det nu, och det har jag egentligen alltid vetat.

Jag är inte naiv, men jag har låtsats.

Fantiserat om oss två tillsammans.

Du säger att det aldrig kommer att funka,

trots att du jämt återkommer,

ibland med gåvor, ibland inte, oftast inte!

Det är när gåvorna utelämnas det är som bäst.

Då har vårt förhållande en chans.

När gåvorna är med är allt förlorat,

då vill du inte längre ha med mig att göra.

Säg mig vad har jag gjort för fel?

Du har varit bortrest i snart ett år och det enda du säger är att du inte orkar längre.

Jag blir lika konfunderad varje gång, för jag förstår ingenting.

Fast egentligen gör jag det.

Jag vet varför du lämnar mig gång på gång.

Det är ditt sätt att säga att du inte har funnit dig själv.

Kanske kommer du tillbaka, kanske inte, troligtvis inte!

Den här gången är det slut på riktigt och jag har varit förberedd i snart ett år.

Innan du vänder dig om säger du det igen: "Det kommer aldrig att funka."

Du lämnar mig och jag muttrar.

Säg mig något jag inte redan vet.

 

 

ANNONS
Av tj - 8 augusti 2014 10:23

 

”Kan jag gå?”


Maj tog ett fast grepp om henne och visade upp sitt allra vidrigaste ansikte. Hela minen var förvriden när hon yttrade: ”Du går ingenstans, hör du vad jag säger!”


Evelina försökte febrilt att ta sig loss, men det var svårt, då Majs händer höll ett stadigt tag om henne, och var inte det minsta angelägen om att släppa taget.


”Men släpp mig då!”


”Jag vägrar, hör du det!”


Dörren till kontoret flög upp med smäll. In kom en robust och välklädd man i slimfit. Både Maj och Evelina tystnade och släppte taget om varandra. Det var tydligt att det var en man med makt som just skred in. Till och med Maj teg… i ett par sekunder.


”Linus! Den här flickan…”


Mannen avvärjde hennes ord med en handviftning och knyckte på nacken. Sedan marscherade han fram till Maj och tittade kallt på henne. ”Jag vet, Maj. Du behöver inte tala om det för mig.” Han slängde ett hastigt öga på Evelina och gjorde sig nästan beredd till att spotta på henne.


Evelina svarade genom att vända honom ryggen. Han muttrade bara och blängde ögonen i Maj. ”Anna-Lena blev förgiftad.” Han väntade sig en reaktion, men Maj flackade bara med blicken och med Evelina var han osäker på vad hon kände och inte. Han beslöt sig för att fortsätta utan gensvar: ”Anna-Lena gick som bekant tidigare från jobbet i förmiddags, avbokade alla möten och sjukskrev sig. Men ingen reflekterade någonsin över varför, eller hur?”


Majs underläpp darrade igen. Hela hennes kurage höll på att gå under jorden. Mannen skrämde henne. Hon var på riktigt livrädd för honom. ”Hon fick ont i huvudet, Linus.”


Linus rättade till sin slips och knäppte med fingrarna. Han var sedan nära att spotta på Maj när han gladligen uttryckte: ”Ha! Det är ju vad alla ska tro. Att hon fick gå för dagen på grund av lite huvudvärk, men försök då tänka efter när Anna-Lena senast sjukskrev sig.” Han log brett efter den meningen, slog ut med armarna och väntade spänt på svaret.


Maj tänkte och tänkte, men kunde inte erinra sig senast Anna-Lena sjukskrev sig. ”Det var väl någon gång i julas… jag tror…”


Linus höjde handen och suckade. ”Det var inte sjukskrivning… det gällde återigen den där kvinnan.” Han pekade demonstrativt bakåt utan att se sig om. Maj förstod direkt vem han menade, men stelnade plötsligt till. Hon stirrade tomt framför sig.


Linus fortsatte utan notis om Majs ansiktsuttryck. ”Anna-Lena har aldrig varit sjukskriven förut. Kommer du inte ihåg i vintras när hon snörvlade och satt här på kontoret och sackade. Hon hade ju för guds skull fyrtio graders feber, men jobbade ändå. Därför är det konstigt att hon går hem för lite huvudvärk.”


”Linus, bakom dig!”


Maj skrek så högt hon orkade, men rösten dog bort när ljusstaken träffade Linus i huvudet. I stället stod hon lamslagen och stirrade med utvidgade ögon på mördaren.


Evelina skådar skräckslaget det hon gjort, men med glimten i ögat. Det var inte meningen att slaget skulle bli så hårt, men det går inte att backa bandet nu. Linus ligger redan i en pöl av sitt eget blod. Han ligger på sidan med ögonen öppna och det ser nästan ut som om han försöker säga dem något, men det går inte, för han är död.


Maj famnar efter något att hålla sig i och när hon backar bakåt lägger hon hela sin vikt mot skrivbordet. Hon får inte fram ett ord. I stället iakttar hon varje rörelse som Evelina gör. Allt för att kunna skydda sig om hon skulle gå till anfall.


Evelina flinar lite över det. Hon börjar erinra sig tiden på högstadiet då hon inte var något vatten värd, men nu är det helt andra bullar. Nu sitter hon på en makt som ingen kan ta ifrån henne. Varken hennes föräldrar, Anna-Lena, Linus eller hennes privatlärare. Alla som blivit offer för den paranoida kvinnan som en gång i tiden älskade hästar och jämt var iklädd en prinsessklänning. Evelina var sin mor upp i dagen och led av samma psykiska sjukdom. Hennes sista uppdrag i Växjö var nu att få ett avslut, och det blev inte som hon hade tänkt sig.


Evelina närmade sig Maj med långsamma steg. Hon tryckte ljusstaken närmare intill kroppen och gnolade på en barndomsvisa.


Maj tog ett hårdare tag om skrivbordet medan hon stressat såg en utväg i ögonvrån. Ett fönster.


”Det här förblir vår hemlighet, eller hur?” sa Evelina, när hon precis kunde nudda vid Majs näsa, så nära stod de varandra.


Maj flackade med blicken och tittade sig oroligt omkring. ”Jag antar det”, svarade hon och andades häftigare än någonsin. Sedan bestämde hon sig för vad hon skulle göra.


Maj tog ett språng mot fönstret och skrek i panik. Evelina följde panikslaget efter hack i häl. ”Är du inte klok!”


Vad som senare förvånade Evelina var att när Maj kom fram till fönstret, vände hon sig om och tog ett stadigt tag om Evelinas arm. Det gick så fort att Evelina inte hann bromsa sin fart eller kämpa emot. I stället skjutsades hon ut genom fönstret och skrikande föll hon mot marken. Hon hann nätt och jämnt fundera över vad hon egentligen hade åstadkommit med sitt liv. Nämligen ingenting. Mer hann hon inte reflektera över förrän asfalten tog henne i sina armar.


Maj vände sig om på darrande ben. Hela kroppen skakade. Underläppen vibrerade nu mer än någonsin. I säkert fem minuter stod hon och bara stirrade på Linus. Andningen var fortfarande intensiv.


Efter fem minuter stapplade hon fram till skrivbordet, greppade sin handväska och sprang ut från kontoret. Det var Maj Tross sista arbetsdag i Växjö.


 

Av tj - 7 augusti 2014 09:23

 

Under 2011 har flickan studerat vid Kungsmadskolan på samhällsprogrammet. Det har dock framgått att Evelina hellre jobbar självmant och därför har en privat lärare tillsatts fr.o.m september.

 

Evelina uppger att läraren inte fokuserar på sina arbetsuppgifter utan är mer intresserad av sin elev. Socialnämnden beslutar att Evelina ska hamna i en mindre grupp och på så sätt få undervisning.


”Förgrep han sig på er?” frågade Maj, utan att titta upp från papperet.


Evelina blev kritvit i hela ansiktet och kollade åter ner på sina händer. Det var ett ämne som hon inte ville beröra. Det gav henne rysningar som gick ända in i själen.


”Nej”, svarade hon, föga ovetande om att hon med sitt kroppsspråk just svarade ja. Maj suckade och fortsatte.

 

Evelina har goda chanser att klara sin utbildning med hjälp av stödundervisning. Hon berättar att hon vill bli fotograf eller journalist, eller jobba inom liknande områden. Socialnämnden ser ljust på Evelinas framtid och bemöter henne med öppna armar.


”Fotograf eller journalist alltså…” Maj låtsades låta imponerad. Hon hade inte det minsta intresse för fotografiska konstverk eller granskande journalister. Oftast så ville de bara ha en bra historia att skriva om. Somliga av dessa borde ha satsat på en annan bana och blivit författare i stället, vilket också somliga gjorde. Liza Marklund och Jan Guillou hade båda börjat sin karriär som journalist.


”Jag tog djupa och mer gripande bilder förr”, svarade Evelina aningen förläget. Hon hade hittills bara visat upp sina fotografiska bilder för sin trogna väninna, som för övrigt inte uppskattade dem.


Maj släppte blicken från papperet och visade för första gången intresse för Evelina. Hennes intressen var ju grunden till det jobbsök som Maj skulle göra åt henne.


”Man skulle inte kunna få se några bilder?”


Maj blev förvånad över hennes entusiasm. Aldrig någonsin hade hon varit så nyfiken på en människa. För det var något märkvärdigt med Evelina. Något som hon inte kunde sätta fingret på.


Evelina såg osäker ut när hon tog upp sin Nikon-kamera ur väskan. Med tanke på den senaste gången så var det förståeligt. Nervöst räckte hon över kameran.


Maj tog glatt emot den och började bläddra i galleriet. Där fanns alla sorters bilder på växtlighet, hus, sjöar, gågator och porträtt. Maj log och tittade muntert på Evelina. ”Du kan ju verkligen fotografera, Evelina. Det här borde du satsa på.”


”Det är bara lite bilder jag tog när jag hade tråkigt. Varför skulle någon ha intresse för dem? En del är ganska amatörmässiga.”


Maj skakade på huvudet. ”Nej, så är det inte alls. Du ser ju världen, Evelina! Med dina bilder fångar du upp vårt land. Om du fortsätter så här kommer man i framtiden att kunna följa samhällets utveckling.”


Telefonen började ringa. Den lät precis som en hes näktergal som inte kunde göra annat än släppa väder. Maj lyfte genant på luren.


”Maj Tross!” sa hon med sin gälla röst. Hon avskydde att bli störd i ett möte, och det här mötet hade för en gångs skull intresserat henne.


Evelina satt som förstenad och vågade inte röra sig en millimeter. Maj var en kvinna som man inte gärna bråkade med. Det kunde leda till en stark osämja.


”Jamen det klart att du stör!” fortsatte Maj, förtretad till max. ”Vad har du för ärende egentligen? Va! Jaså…”

Hon tittade melankoliskt på Evelina som inte gjorde annat än rullade tummarna. Emellanåt höjde hon blicken för att möta Majs, men av någon anledning blev Maj bara stött när hon gjorde det, så hon sänkte åter blicken.


Maj suckade djupt när hon avslutade samtalet. ”Jag ska ta tag i saken… Tack Gustav.”


Hon lade sakta luren till rätta och såg sedan allvarligt på Evelina. Hon var osäker på hur hon skulle börja. ”Det gäller Anna-Lena…”


Evelina spärrade upp ögonen. Av tonfallet att döma kunde det bara innebära det värsta. Någonting fruktansvärt hade hänt Anna-Lena.


”Hon har ramlat ihop i sin lägenhet, förmodligen hjärnblödning.”


”Hur vet ni…?”


Maj viftade avvärjande bort frågan. ”Innan hon gick för dagen klagade hon över huvudvärk. När hon sedan lämnade kontoret glömde hon en del papper. Gustav ringde upp henne och då bad hon honom att lämna över dessa när han slutade… och det gjorde han också. Han fann henne i köket.”


Evelina gapade, hon kunde inte tro det. Hade Anna-Lena bara trillat ihop så där utan vidare? ”Jag förstår inte…”

Maj reste sig på darrande ben. Hela situationen hade plötsligt förändrats. Att hon inte hade uppmärksammat det i papperet tidigare. Tranemark, det var ju Anna-Lenas flicknamn. Anna-Lena Stålroth och Anna-Lena Tranemark var alltså samma person. Hur kunde hon ha missat den anteckningen?


Hon gick runt skrivbordet och satte sig på huk framför Evelina. ”Jag vet inte hur jag ska säga det här, Evelina… men, visste du vem Anna-Lena var egentligen?” Hon tittade på Evelina med fuktiga ögon. Empatin och sentimentaliteten skrämde henne. Det var obehagligt att tänka tanken i att Evelina och Anna-Lena haft en mor-och-dotter-relation. Det förklarade lite varför Evelina varit fast här i fyra år, men det klargjorde inte de andra fallen.


”Jag vet att hon tyckte väldigt mycket om mig och att hon kände min mamma.”


Maj såg nedstämd ut. Hon anade att hon skulle bli tvungen att förklara och det skulle inte bli lätt.


”Anna-Lena…” Hon harklade sig och sänkte rösten som om hon pratade om något hemligt. ”Anna-Lena var din riktiga mamma.”


”Nej!” Evelina tog ett bestämt språng upp ur stolen. På bara en sekund hade hennes kropp ändrat färg och nu var ansiktet blossande rött. ”Där har du fel!”


Maj sträckte medlidsamt ut sina armar emot henne. ”Det är okej, Evelina. Jag förstår att det måste vara en chock.”


”Nej, det är du som inte förstår…” Det blev alldeles tyst på kontoret och det enda som hördes var en humla som väntade i fönstret på att få komma ut.


Maj tog osäkert ett steg bakåt och tittade frågande på Evelina. Hon hade inte tänkt att det skulle bli sånt hysteri över Anna-Lena, kollegan som hon innerst inne såg som sin förebild, men som hon utåt sett hatade det.


”Anna-Lena kände min mamma. De var tydligen klasskamrater när de var små. När mamma blev sjuk brukade Anna-Lena komma och hjälpa mig med hushållet. Pappa hade ju redan försvunnit ur bilden då.”


Maj tog upp papperet igen och läste den noggrant en gång till. ”Här står att ni inkom som föräldralös, var det sant?”

Evelina tittade åter ner på sina händer. En våg av frustration sköljde över henne då hon erinrade våren 2008. Det hade utbrutit ett slagsmål mellan föräldrarna och Evelina hade i sin iver försökt hindra dem från att döda varandra. Det slutade med att pappan tog ett fast grepp om resväskan och lämnade dem.


I över ett år försökte Evelina få tag i sin pappa för att rädda sig själv från den misär som han efterlämnat. Modern hade gått in i en depression och utvecklat en psykos. När följande år var till ända hade sjukdomens spöke omfamnat Evelinas mamma så pass att hon inte kunde ta hand om sig själv. Psykosen höll fast henne i järngrepp.


Anna-Lena hade varit den enda lösningen och hjälpt till när modern försvann. Det visade sig sedan att Evelinas mamma hade avslutat sitt liv genom att dränka sig i Östersjön.


Anna-Lena som hyste så mycket kärlek för henne blev snart en ny mamma. En som stöttade och bidrog till alla förnödenheter som kunde tänkas uppkomma. En sann vän.


Tills fadern dök upp igen och förstörde alltihop. Det tog drygt fyra år för karln att samla på sig ett kurage. Fyra år till att formulera meningen ”hur känns det att ha blivit vuxen?”, och log på ett sådant sätt som fick Evelina att avsky honom ännu mer.


Maj närmade sig igen och lade försiktigt sina händer över Evelinas handflator. Evelina vaknade direkt upp från sina tankar. Hon tittade sorgset på Maj. ”Jag dödade honom…”


Maj vacklade bakåt och satte händerna för munnen. Var det en mördare hon betraktade?


”Du gjorde vad?” Maj slöt ögonen och hade båda armarna tät intill kroppen som om hon kramade sig själv. Hennes underläpp darrade av rädsla.


Evelina lade märke till det och gick snabbt fram till henne för att trösta, men Maj backade bara och avvärjde så kvickt med sin högra hand att hon nästan slog till Evelina.


”Det var inte meningen”, snyftade Evelina, halvt som halvt. Dels på grund av att hon menade vad hon sa, men lika mycket för att hon inte kunde behärska sig. ”Jag blev bara så arg.”


Maj tittade klentroget upp. Hon visste inte vad som var värst, att Evelina hade mördat sin far eller att Anna-Lena inte längre var i livet. Anna-Lenas öde föreföll helt plötsligt ointressant även om det fortfarande var allvarligt. Men nu hade Evelina klämt fram information som Anna-Lena hade undangömt, varför då?


”Det är ingen ursäkt”, svarade hon nedstämt. ”Varför har inte Anna-Lena dokumenterat det här?”


Evelina ryckte nonchalant på axlarna. Hon hade egentligen inte det minsta intresse för Anna-Lenas dokumentation. Som person såg hon aldrig bakåt utan var hela tiden framåtsträvande, kanske för att det inte var roligt, men också för att hon inte ville fastna i något gammalt.


”Hon glömde väl bort det bara.” Evelina ryckte nonchalant på axlarna igen och tittade ut genom fönstret. Bakom henne stod Maj med en häpnadsväckande min, som om hon betraktade ett spöke. Något abstrakt och obehagligt.


”Glömde bort!” Hennes röst försvann för ett par sekunder och hon var tvungen att dricka ett glas vatten innan hon kunde fortsätta. ”Jag har svårt att tänka mig att någon glömmer bort ett mord, såvida du inte skrämde henne så pass att hon beslöt sig för att tiga. Ni stod ju varandra så nära sa du!”


Maj kokade inombords. Hon hade aldrig blivit så här arg på någon i hela sitt liv och då hade ändå väldigt många retat upp henne. Maj blir nämligen uppretad väldigt lätt.


Evelina skruvade på sig och synade återigen sina händer. Hon hade ingen lust att stå och prata om hennes far, ingen lust att prata över huvud taget. Hon ville bara bli kvitt socialen. Få dem att inse att hon klarade sig på egen hand. Det hade ju Anna-Lena insett, men inte velat acceptera.


”Kan jag gå?”


Maj tog ett fast grepp om henne och visade upp sitt allra vidrigaste ansikte. Hela minen var förvriden när hon yttrade: ”Du går ingenstans, hör du vad jag säger!”


Fortsättning följer...

 

Av tj - 6 augusti 2014 10:06

    

”Vad menar du med att hon har slutat?”


Evelina tittade tillintetgjort på socialsekreteraren mittemot henne. De satt i samma rum som de alltid hade suttit i. Samma gamla möbler och samma tapeter som luktade renoveringsdags.


Kvinnan som kallade sig själv socialsekreterare höjde förbryllat ögonbrynen. Hon hade inte den minsta lust att brusa upp på Evelina. Hon var bara angelägen om att få ärendet avslutat. Se till att flickan fick en så bra framtid som möjligt.

Socialnämndens ekonomi var sedan något år tillbaka begränsad. Det fanns ingen möjlighet att ge ungdomarna tillräckligt med stöd. Dagens ungdomar hade också en tendens att kräva mer och mer.


Evelina Holm hade övergått från att stirra på socialsekreteraren och i stället betraktade sina handflator. De var klibbiga och ivriga. Ivriga att få utöva någon form av handarbete. Hennes ordinarie handläggare skulle ha lagt märke till hennes osäkerhet och illmariga blick, för det var med en blandning av fasa och stolthet som hon skådade blåmärkena på handlederna.


En människa med empati hade omedelbart ställt sig själv frågan: ’Varför inspekterar personen så stringent sina händer?’

Men Maj Tross gjorde inte det. I stället ögnade hon igenom papperet som hennes kollega hade försett med uppgifter om Evelina. Det var faktiskt en ganska häpnadsväckande historia om man tänker efter. Det som på papperet bara innehöll ett par meningar innefattade egentligen ett helt liv.


”Ja, så är tyvärr fallet, Evelina. Anna-Lena blev omplacerad på grund av arbetsbrist i Värnamo kommun.” Maj talade så formellt hon kunde. Det hade varit några hektiska dagar som nyligen framskridit.


Socialnämnden hade utnämnt henne till kommunens hjälte eftersom hon så bra fick ungdomarna i arbete. Men det var bara halva sanningen. Ungdomarna kom mycket riktigt ut i arbete, men i de allra flesta fall blev de tvångsplacerade. Maj hade till exempel rekommenderat en nittonårig kille med en klaustrofobi så det fanns inget annat, till ett hem för människor med autism och Aspergers syndrom utanför Växjö. Nämligen Skåningegård i Dänningelanda, drygt en mil ifrån centrum. Killen hade mått så dåligt efter bara några dagar och när hans mamma kom för att hämta upp honom, fann hon honom sittande på huk i buskaget tårögd och likblek.


I ett annat fall hade Maj gång på gång frågat en tjugoettårig kvinna vad hon helst ville göra med sitt liv. Kvinnan svarade då att hon ville bli en entreprenör och utveckla viktiga dataprogram som skulle bli nödvändiga i framtiden. Maj hade då varit nära att sätta polkagrisen i halsen och skrattat kvinnan rätt upp i ansiktet. Varpå hon yttrade: ”Det där projektet kan du lägga ner med en gång. Du kommer aldrig att lyckas! Tänk på något mer genomförbart i stället.” Kvinnan blev så småningom utplacerad som praktikant på Harald Nyborg. Det gav henne visserligen erfarenhet, men hon fick inte utlopp för sin kreativitet.


Både hon och nittonåringens mamma ringde upp Maj veckan därpå.  Båda var överens om att Maj inte tänkt klart vid valet av arbetsplats för ungdomarna. Maj svarade sakligt att man naturligtvis kunde tänka om, men att det inte fanns några andra platser tillgängliga just nu.  Det där vägrade i alla fall modern att tro på. Dessutom svarade hon med att socialen hade ett ansvar för dem. Då blev Maj arg. Hon hade nämligen redan skrivit ut de personer som på papperet nu var i arbete. Att dessa sedermera inte trivdes på sin arbetsplats föreföll ointressant för Maj.

 

Flickan inkom till avdelningen den 23 oktober 2010. Evelina Holm uppger att hon är femton år och föräldralös. Vid närmare efterforskning visar folkbokföringen att modern Anna-Lena Tranemark är folkbokförd i Ljungby kommun, men saknar en fast bostad. Fadern är enligt folkbokföringen Claes Holm och avled i september 2010.


Så löd de första raderna om Evelina. Maj tog ett djupt andetag och höjde sedan blicken mot Evelina. ”Du har alltså varit inskriven i snart fyra år.”


Evelina släppte fokus från sina händer och tittade än mer tillintetgjort på Maj. ”Ja”, svarade hon lågmält. ”Anna-Lena har varit ett moraliskt stöd i min utveckling. Jag tror inte att jag hade kunnat överleva utan henne.”


Maj fnös vid det tilltagandet och synade henne hånfullt. Hennes kollega, Anna-Lena Stålroth var en ytterst komplicerad kvinna. Hon kunde varken säga ja eller nej i olika sakfrågor, höll med om precis allting samtidigt som hon var emot och så hade hon en känsla för empati. En empati för de ungdomar som tvingades söka upp avdelningen arbete och välfärd och be om ekonomiskt bistånd. Då hade de hamnat hos Anna-Lena och hon hade ’tagit hand’ om dem. Som en hönsmamma hade hon pratat med dem och visat sin förståelse. Gett dem pengar och erbjudit kurser där de kunde utveckla sin sociala förmåga. Men Anna-Lena hade inte fått ut ungdomarna i arbete! Endast ett fåtal hade lyckats komma ut i arbetslivet, men det kunde knappast ses som Anna-Lenas förtjänst. Nej, inte förrän Maj Tross fick uppdraget började det hända grejer. Då helt plötsligt minskade antalet ungdomar som var i behov av ekonomiskt bistånd. Det här resulterade ju så småningom i att Anna-Lena Stålroth fick säga upp sig eftersom Maj lyckades bättre med sin uppgift.


”Vad du behöver är ett arbete, Evelina.” Maj fortsatte att ögna igenom Evelinas handlingsplan medan hon pratade. ”Jag är väl medveten om att Anna-Lena har hållit dig fast här och jag tror säkert att hon hade fortsatt att göra det om hon varit kvar här!”


Evelina spärrade förfärat upp ögonen. Det kunde inte vara möjligt. Inte skulle väl Anna-Lena hindra henne från att bli kvitt hjälpen från socialen. Hon skakade förtvivlat på huvudet. ”Det är inte sant.”


”Jaså, du tror mig inte!” Maj började se rött och blev med ens genast ond på Evelina. ”Du ska inte tala om för mig vad som är sant och inte! Jag har gått i den hårda skolan må du tro… När jag var arton år tvingade pappa mig att flytta hemifrån. Det fanns ingen som helst säkerhet som du nu sitter på. I stället fick jag söka anställning i en fabrik utanför Malmö. Genom den anställningen fick jag också en bostad då föreståndaren där erbjöd mig hans gästrum i sin lägenhet. En pervers typ som jag aldrig hoppas få se igen.”


Evelina gapade och förmådde inte svara. Hennes eget liv var heller ingen dans på rosor. Ändå kunde hon inte jämföra sitt eget misslyckande med Majs.


”Det har tagit mig flera år att förtränga livet i Malmö. Staden som jag så fint växte upp i. Jag har fått kämpa för att få en högre position än fabriksarbete. Och det säger jag…” Hon gjorde en kort paus. ”… att det har bara varit nyttigt.”


Evelina brast i gråt. En våg av känslor sköljde över henne likt ett stormande hav. Hon fick för ett ögonblick en impuls av att gå ner på knä och be om förlåtelse. I stället satte hon händerna för ansiktet och lät huvudet sjunka ner i knät.


”Jag vet att jag inte har ansträngt mig mer!” Tårarna rann hejdlöst nerför kinderna på henne och var omöjliga att kontrollera. ”Pappa beklagade sig flera gånger för mig. Han sa att om jag inte visade större tacksamhet mot honom så skulle jag få klara mig själv.”


Maj höjde intresserat ena ögonbrynet. Hon var dock inte bekväm med Evelinas plötsliga utbrott. Hon skruvade på sig och sänkte rösten. ”Nu ska vi inte bli sentimentala, Evelina. Det tjänar ingenting till. Du ska vara tacksam över den hjälp som Anna-Lena gett dig, men nu måste du stå på dina egna ben. Du är ju snart tjugo år! Herregud, har du inte ångest?”


Ett gråtmilt leende spred sig över Evelinas läppar. Tanken på ångest fick henne att tänka på en gammal skolkamrat som hon egentligen hatade, men som i sammanhanget fick stå i centrum. Skolkamraten hade fått ångest över precis allting och under ett par hektiska månader varit självmordsbenägen. Det hade smittat av sig på Evelina såtillvida att hon börjat röka. Tunga och beroendeframkallande cigaretter som varit illegalt importerade från Afghanistan.


Behovet av att röka bestod än i dag, men ångesten hade hon lärt sig att hantera. Det var en fråga om självdisciplin.


”Det har jag lyckats komma över”, svarade Evelina dröjande.


Maj fnös igen och ägnade uppmärksamhet åt papperet.

 

Under 2011 har flickan studerat vid Kungsmadskolan på samhällsprogrammet. Det har dock framgått att Evelina hellre jobbar självmant och därför har en privat lärare tillsatts fr.o.m september.

 

Evelina uppger att läraren inte fokuserar på sina arbetsuppgifter utan är mer intresserad av sin elev. Socialnämnden beslutar att Evelina ska hamna i en mindre grupp och på så sätt få undervisning.

 

Fortsättning följer...

 

Av tj - 24 juli 2014 20:18

        


En tjänarinna från Österlen,

träffade en karl i Flen.

Men allt slutade i Roslagstull,

då mannen var mer än full.

När hon sedan blev rådd med barn,

var det dags att välja färg på garn.

Barnet skulle ha ett passande namn,

speciellt när adressen blev Östermalm.

Modern från Kivik gjorde sedan entré,

lagom till att familjen blev tre.

För ut kom inte bara ett underverk,

utan två,

som fick sova i mormors nattsärk.

Fadern från Flen skrev ett brev,

om att han med sleven fått stryk,

och sorgset nog blivit skev.

Men tjänarinnan sörjde ej,

då hon hellre ropade ja än nej.

Tillsammans med ungarna små,

blev födan svårare att få.

Men mormor ute på gatan lyfte på kjolen,

fick pengar, reste till Madrid och hamnade i solen.

Det fortsatta livet sedan framskred,

någonstans på hemlig ort,

för nu ville familjen vara i fred.

 

 

Av tj - 18 juli 2014 11:57

 

Tänk om grisar kunde flyga,

då de ej behöver smyga.

Med sådant som haver mening,

för det enskilda svinet,

och suggans välmening.

När sedan kultingen tar plats,

då får galten skynda och ta sats.

Ett rop sedan hörs från slaktaren Sven,

nu är det upp till dig vad som hände sen…


 

Av tj - 16 juli 2014 18:00

 

 

Pelle vände ryggen mot henne. Tankarna rusade så snabbt genom huvudet att det var omöjligt att få stopp på dem. Han hörde enbart sin egen andning, ut och in, ut och in genom näsan.


Rakt framför honom hängde en blommig almanacka redigerad med bilder som hon hade tagit. Pelle var också med på en del av bilderna. De hade varit så förälskade även om de själva aldrig hade använt det uttrycket. Han stirrade till hälften panikslaget på datumet. Den 23 oktober, deras årsdag.


I själva verket brydde sig inte Pelle om årsdagar. Han brukade alltid glömma bort de viktigaste dagarna. Högtider och födelsedagar. Till och med sin egen! Sedan något år tillbaka hade detta dock förbättrats genom att han lagt in påminnelser i sin mobil, men han var ändå usel på att komma ihåg.


Plötsligt började han rysa där han stod. Ljumna och energiska andetag flåsade honom i nacken. Det var hon som stod precis bakom. Pelle reagerade genom att knyta sina nävar. Det var en jobbig känsla som uppenbarade sig. Det kändes som om golvet under hans fötter sakta försvann och att han var på väg till en sluten värld. Ett tomrum dit lyckan ej hade tillträde. Ett fängelse där en strimma hopp kvävdes till döds.


Pelle kramade nävarna ännu hårdare. Ångesten hade nu omfamnat hela hans väsen och han var nära på att explodera i raseri. I vredesmod svängde han runt och stod plötsligt öga mot öga mot henne. Kvinnan som han älskade, men som inte älskade honom, men som hon en gång hade gjort. Eller hade hon det? Kanske var allt bara en lögn. Ett svek och inget annat. Pelle fick plötsligt en impuls av att strypa kvinnan. Och han skulle inte sluta förrän naglarna hade trängt igenom hud och ben. Och så skulle han svära och säga något nedlåtande. Han var ju en man för sjutton. Pelle bröstade upp sig och såg stint på henne.


Kvinnan visade inget tecken på vare sig ångest eller frustration. Varför skulle hon det? Det var ju hon som bedragit honom. Och det hade också skett medvetet. Trots att hon avskydde otrohet och jämt anmärkte på andras förhållanden, kände hon ingen egen skuld. Det var inte tal om någon skuldmedvetenhet eller några ångestfyllda nätter.

I stället var det erotiska nätter tillsammans med honom… Mannen som förändrat hennes liv. Fått henne att se livet ur ett annat perspektiv, fått henne att sluta röka och bidragit till att hon nu var fadder åt tio barn i Afrika. Och då pratar vi inte längre om Pelle, utan om mannen med det stora O:et. Hon slickade sig om läpparna och lät namnet glida över av sig självt. Olof… Det lät bra i mun och tankarna på honom fyllde henne med värme. Hon sa det än en gång och så ytterligare en gång lite högre. Då brast det för Pelle.


”Du slänger den jävelns namn rakt upp i ansiktet på mig! Sluta för guds skull.” Knytnävarna spändes och han var redo att gå till anfall.

Men kvinnan brusade inte upp. Inte nu längre när Olof hade förtrollat henne. Så sant som hon hette Alice så var hon en godhjärtad människa enligt henne själv. Hon smekte Pelle sakta över kinden och andades lugnt. Hennes andedräkt borrade sig in i Pelle och fyllde honom med åtrå. När hon stod så nära var det svårt att behärska sig. Hennes kroppslukt var som doften av en liljekonvalj.

Alice log emot honom. ”Du förtjänar något bättre”, sa hon, medan läpparna nästan vidrörde hans. Det var nära till en kyss och det var exakt vad Alice ville. Hon hade en tendens att förnedra sina män. Få dem att bli knäsvaga och osäkra. Det var åtminstone så hon hade gått till väga förut och i dag skulle det bli en sista gång. Det lovade hon sig själv. För från och med nu var det Olof som var hennes livs kärlek. Det fanns ingen annan.

Orden ”du förtjänar något bättre”, träffade Pelle rakt i hjärtat. Han blev med ens stum och mållös. Så kom rysningarna tillbaka. Det var en ström av kalla kårar och som kylde ner hjärtat så pass att han kände sig kall och tillintetgjord. Det var då tårarna kom…


Blixtsnabbt vände han sig om. Han försökte på bästa sätt att tvinga tårarna tillbaka, men det var lönlöst. De hade redan fuktat igen ögonen och var halvvägs nerför hans kinder.

Alice häpnade bakom honom. Hon ställde sig själv den besynnerliga frågan: Gråter han!?

Varpå hon vacklade bakåt och störtade ner i fåtöljen i hörnet. Där blev hon sittandes i sina egna funderingar och hörde bara Pelles snyftningar. Det var då hon kände något som hon trodde var omöjligt. En släng av empati och ångest. Hon hade förnedrat Pelle och gjort honom illa på ett sätt som hon inte hade gjort tidigare.


Plötsligt började mobilen i jeansen att vibrera. Hon tog sakta upp den. Det var ett påminnelsemeddelande. Pelle och Alice 2 år stod det på skärmen. Det fick henne att vrida och vända sig i fåtöljen. Deras årsdag… Av alla jäkla dagar på hela året så hade hon valt just den här. Romansen mellan henne och Olof hade ju pågått sedan i somras så hon hade haft åttionio dagar till sitt förfogande.

”Pelle, jag är så ledsen…” Orden kom från ingenstans och hon blev själv förvånad över yttrandet. Det lät nämligen så patetiskt med tanke på omständigheterna. Det var ju faktiskt hon som gjorde slut, inte han.


Pelle snörvlade och torkade ansiktet i tröjärmen innan han svängde runt. Han möttes av ett utmattat ansikte som plötsligt blivit fem år äldre. Alice såg ut till att vara uppriven och det var precis vad hon var också. Ändå hindrade det honom inte den här gången.

”Sitt inte och gräm dig för att jag lipar lite grann. Vi vet båda att du inte känner empati för någon.”

Alice skakade uppgivet på huvudet. ”Nej Pelle, så är det verkligen inte!”

”Du är en sten! Och det kommer du alltid att vara.”


Med de orden rusade han ut ur rummet utan att vända sig om. Alice satt i sin fåtölj helt oförmögen att röra sig. Hon visste inte vart hon skulle ta vägen. Alla minnen från Pelles tid var så påtagliga att hon höll på att kvävas. Hur kunde hon varit så dum egentligen? Tankarna for runt i huvudet och hon var nära att hamna i fosterställning. Ända tills mobilen vibrerade igen. Ett sms! Från mannen med det stora O:et.

Alice fylldes med värme och kärlek. Nu förstod hon varför hon hade lämnat Pelle. Det förstod sedermera inte Pelle.

Hon reste sig tungt upp. Det var dags att lämna det här bakom sig och gå vidare.


 

In other languages

Kontakta oss.

    

Om oss!

   

Hej alla läsare!

 

Varmt välkomna till TJ-bloggen, som utöver dagliga inlägg producerar videoklipp, musik, bilder och mycket annat!
----------------
Welcome to the TJ Blog, in addition to daily posts, we produces videos, music, photos and more!

 

För mer info:

T's ord och bilder

Väntande text

 

J's nyheter

Uppdaterat 29 juni:

 

Ibland måste man våga utmana sig själv! Att genomföra en längre resa kan vara en sådan utmaning. Det mår alla bra av!

 

                        

 

Sociala medier

                

Media

              

Tips

     

Tävlingar

      

Övrigt

       

Regler för bloggen

      

Läs om hur du kommenterar, ställer frågor eller lämnar åsikter.

Vad vi accepterar eller annat som handlar om bilder och filmer.

  

Klicka här

Er hörna

     

Kommentera, möt och diskutera bloggen med andra läsare och oss.

 

Gör ditt inlägg direkt

Undrar ni något?

    

Missat något av det nya ?

J´s författarskap


Följ bloggen

Följ TJ med Blogkeen
Följ TJ med Bloglovin'

Vilka länder besöker oss?

free counters

Läsvärda bloggar

Arkiv

Kategorier


Skaffa en gratis bloggwww.bloggplatsen.se